h1

När kropp och huvud tänker olika.

november 27, 2010

Jag har två dagar kvar på mitt gamla jobb. Två dagar.

Igår var det after work som jag bjudit in till för att komma ut och ha det lite roligt en sista gång innan jag försvinner till nya utmaningar. Många kom. Många fler än jag någonsin väntat mig. Och jag blir så rörd att det är så eftersom jag inser att jag är omtyckt. Folk gillar mig. Både privat och arbetsmässigt. Jag får mycket bekräftelse på att det är just så.

Men ändå. Det är som om det finns vattentäta skott mellan alla mina fina vänner och mig själv. En stor fet vägg. För jag förstår inte i kroppen att de tycker så mycket om mig. Jag vet att det är så. Men jag känner det inte.

Med mina pojkvänner, även med barnens pappa, har det alltid varit på samma vis. Jag har vetat att de älskar mig. För att de sagt det. För att de visat det. Men jag har aldrig genomsyrats av det i hela kroppen. Ibland kanske, men långtifrån alltid.

Jag undrar varför det är så. Är det så här för andra med? Eller är det bara jag?

7 kommentarer

  1. Hej
    Jag känner igen mig en del i det du skriver.
    FÖr mig var det oerhört svårt att ”känna” att det var sant när någon sa att de älskade mig eller sa att jag var bra.
    Min vändning kom när jag gick en kurs i Bättre självkänsla (nlpkurser hette de som hade den) det var först där jag fick hjälp och verktyg att börja förändra mina egna övertygelser om mig själv. Mina tidigare övertygelser var att jag var en bluff, inte dög osv. Idag kan jag stå stark och slippa oroa mig för vad andra ska tycka om mig. Jag är även mindre misstänksam och mer öppen
    Lycka till
    Mia


  2. Visst känns det pinsamt bekant. Jag har ibland märkt att jag med hjälp av mitt synminne
    ”mediterat” över mina vänners beteende, vilket delvis hjälpt mig mot de vattentäta skotten. Alltså ungefär så här:

    Hur känns det i ögonen att så många kom på din AW?
    Hur känns det i magen när X sa: ”Lycka till nu!” Hur känns mungiporna när Y sträckte ut sin famn för att ge dig en ”vi hörs”-kram?


  3. Det första jag tänker är hur bekant det ser ut det du skriver.
    Det andra är att det (som så mycket annat också gör) börjar med oss själva. Känner vi det inte för oss själva går det inte heller att öppna hjärtat helt och ta emot. Likasom vi inte kan lära våra barnmågot vi inte själva kan.

    Det Mia skriver om självkänsla känner jag också igen mig i. Nlp har grymma verktyg.
    Jag vet annars en annan kurs också som är grym i detta avseende… Säg till när du är redo att prata om det igen😉

    Till vilken tröst det nu är; vi är nog många med dig…

    Många kramar


  4. Ja, Lotten. Många. Jag kan inte minnas när jag genomsyrades senast. Av något.


  5. Saknar dig på bloggen!

    God Jul och Gott Nytt År!

    kram


    • Lever just nu lite i dvala, där ingenting händer i livet. Uppe på det har jag också fullt upp med nytt jobb.

      En god jul och ett gott nytt år till dig med! Kramar


  6. Önskar dej en riktigt god jul!!! Kram!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: