h1

Är det som fattas lösningen?

juni 19, 2010

Jag känner som oftast en tristess som är svår att ta sig ur. Ibland lyckas jag och då leker livet. Då känner jag på hur det kan vara.

Det är inte så att livet är jobbigt, bara tråkigt. Ekorrhjulet som snurrar på. Barnen ena veckan. Jobb andra.

Samtidigt som jag känner tristessen så får jag dåligt samvete över dessa känslor. Varför kan jag inte vara nöjd? Jag har ju de finaste barnen. Ett helt ok jobb. Stabil ekonomi. Bra vänner. Varför kan inte det räcka? Varför vill jag bara ha mer, mer och mer?

Det som fattas i det stora pusslet är såklart en man. En man som älskar mig, som jag kan utbyta det innersta med, få uppskattning av. Ja allt det där som man får när man lever som par, eller i alla fall ett förhållande.

Men i ärlighetens namn så tror jag inte en man är lösningen. Jag tror att jag skulle känna av alla de känslor jag känner nu även om jag träffade någon. Så vad är lösningen? Det funderar jag på nu.

Annonser

10 kommentarer

  1. Åh, jag förstår precis.

    Men kanske en man kan pigga upp åtminstone 😉

    Ha saker att se fram emot tillsammans. Men visst, tristessen kommer ändå.


  2. Kungen fortsatte:
    – Tack vare dig och din tillgivenhet ser jag framtiden an med stor förtröstan och tillförsikt.


  3. Känner igen det där… Jag tror att svaret finns i tomrummet – att stanna upp och bara vara i tristessen utan att göra något. Där kanske du kan hitta en djupare mening med tillvaron.


  4. Det kanske inte är personen du saknar utan det som händer i samspelet; att få höra, se och känna att man betyder något… Efter en brytning (speciellt en stor där man själv är ”offret”) har man ju en känslomässig obalans som först måste återställas till jämvikt genom alla känslor som diffunderar personerna sinsemellan innan man kan slappna av. Tills dess: Du har mysiga barn och olika slags vänner som tycker att du betyder något på olika sätt. och det bästa är att ett undertryck löser sig själv så fort det finns möjlighet för osmos och utjämning av tryck. plötsligt är ditt vacuum borta.
    🙂


  5. Hej. Hittade hit av en tillfällighet och oj oj oj vad jag känner igen mig i ditt inlägg! Så svårt att uppskatta saker ibland fastän man har så mycket! Tvåsamheten kan jag också sakna och tror ibland att det är sista pusselbiten i mitt liv. Är så trött på att alltid göra allting själv. Vara själv (vuxen) Men, men, vem vet? Jag kanske skulle bli uttråkad även om jag hade en vuxen man i mitt liv..

    Kämpa på! Tror att vi alla förr eller senare hittar vad eller vem som fattar oss. Kram


  6. DET där är ju den svåraste lösningen: Lösningen tycks vara en man, men det känns ju för uppenbart och svagt. JAg är ju nöjd med mitt liv. Men saknar något av hela min själ.


  7. Åh, jag känner igen mig. Jag blir så arg på mig själv ibland, varför blir jag aldrig nöjd? Jag har ju allt, de finaste barnen, bonden som älskar mig och hemmet. Men ändå. Men det är vardagen, vardagen. Tristessen. Tanken att det kanske finns något mer, något annat, någon bättre… och det där, jag lever ju bara en gång, är ung en gång, snart snart är det över. Det är svårt. Helvetes svårt.


  8. Åh, så jag känner igen mig i dina tankar.
    Hur jag än gör… sedan skilsmässan (1,5 år efter separation) så tycks jag befinna mig i ett vaccum. Allt är perfekt 😉 inte kärnfamiljen då, men kidsen, ”pojkvännen” och jobbet. Men ändå… kanske handlar det om att landa i ”mig själv”, lära mig att vara bara med mig själv och trivas så. Vissa dagar känns det så lätt och glatt andra så svårt och motigt. Men när jag tänker efter.. så kändes det precis så när jag var gift och levde i kärnfamilj. Kanske ligger problemet inuti mig och inte i de som är omkring. I bland funderar jag kring ”starka kvinnor” och vårt samhälle. Det är svårt att hitta rätt man till en stark kvinna.


  9. Läser och känner igen mig så otroligt mycket. Har semester och just den här veckan är det min barnvecka, underbart… men. Jag saknar något, saknar någon att sitta på balkongen med. Njuta av sommarkvällen och bara prata över ett glas vin. Istället sitter jag med telefonen och väntar på det där sms:et som på något vis ska stilla alla tankar. Tänker han på mig? Vill han lika mycket som jag? Har träffat killen som får det att pirra i magen, som gör att det är svårt att äta, sova… men nu är jag så rädd att han kommer att försvinna innan han ens egentligen dykt upp. När vi träffas känns allt så rätt… men sen undrar jag? Har inget självförtroende alls! Varför skulle han vilja träffa mig, ensamstående med barn? Känner mig som lite som rea på fyndhyllan. Han kan ju antagligen få vem som helst.. är livrädd för att göra mig själv pinsam och bli för intensiv. Är rädd för känslan av att tycka om någon och sen bli dumpad. Är nog trots allt lite rädd för att bli ensam…

    Skriver bara massa svamel, men kan inte sätta de rätta orden på känslan. Behövde skriva av mig till någon!

    Kram


    • Malin!
      Ensam med barn? och vad?? Det finns hur många läckra mammor som helst och jag är inte ensam med den åsikten – så sträck på dig.

      Jag såg en minut av Stephanie ”Twilight” Myers hos Oprah W. om att kvinnor med det större barnansvaret försvinner i sina göromål så mycket att de är tvungna att glömma sig själva. Jag kände så som hon och jag kände som du och vågade inte riktigt ”breaka” för en som jag var kär i…Jag tror det är helt naturligt, men när man väl träffar rätt person igen känner man det….



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: