h1

När bitterheten kom till Solna

april 3, 2010

Idag är jag så jävla bitter. Som om jag trillat tillbaka ett år i hela skilsmässoprocessen.

Troligtvis beror det på att det är en högtid i full gång och jag är ensam, utan barn, och självvalt även ensam utan vuxna runt mig. Jag har idag också gått igenom samtliga fotografier av Lillasyster eftersom hon ska få ett fotoalbum på sin 4-årsdag som handlar om henne och genomgången drog igång ett och annat.

Lillasysters 1-års dag. Pappan var inte där. För jag hade precis kommit på honom att han fortfarande hade kontakt med tjejen på jobbet som han varit otrogen med, trots att han sagt att han inte träffade henne längre. Det blev för mycket för mig och jag kastade helt enkelt ut honom ur vårt gemensamma hem. Trots Lillasysters första födelsedag.

Bilderna visar finaste flickan. 1 år. Mamman och pappan påväg att skiljas. Och jag känner återigen olyckan som jag kände då. Smärtan. Ilskan. Fan hon var bara 1. Storebror var bara 3,5. Man får inte hitta en annan då. På något vis lappar pappan och jag ihop det hela. Han kommer hem. Tillbaka. Och vi har vår bästa sommar sedan barnen kom till oss.

Jag bläddrar vidare bland fotografierna. Lillasyster fyller 2. Denna gång är det på riktigt. En ny kvinna för pappan. Huset är sålt, lägenheter är köpta, men vi har ännu inte flyttat. Denna gång firar vi tillsammans. Men sorgen finns i bilderna. I mina ögon.

Lillasyster är fortfarande liten. Storebror likaså.

Lillasyster fyller 3. Det firas hemma hos mig med hela tjocka släkten. Från både min sida och pappans. Pappan är med. Det är strålande väder och vi kan sitta ute trots att det bara är april. På födelsedagskalaset så berättar pappan för alla när han och den nya ska flytta ihop. Något som jag inte fått veta tidigare. Flytten går en knapp månad senare.

När alla gått hem är jag galen och ringer till pappan, som gått iväg med barnen, och skäller. Och skäller. Och skäller. Trots att barnen står bredvid honom hela tiden och hör. Jag skäms som ett djur efteråt. Gör så fortfarande. Jag borde valt ett bättre tillfälle. Jag borde tagit hänsyn till barnen. Men jag lät mig själv och mina känslor gå före.

Ytterligare ett år har snart passerat. Lillasyster fyller 4 om tre veckor. Halva sitt liv har hon levt med båda sina föräldrar. Den andra har hon hoppat mellan hemmen. Jag hoppas att fotografierna från hennes kalas bara kommer att föra med sig bra minnen i framtiden.

Annonser

18 kommentarer

  1. OJ, oj, stor igenkänningsfaktor. Skillnaden på min lillasyster är att han meddelar när hon är 7 månader att han inte vill ha mig i sitt liv. Lillasyster har ingen aning om att det någonsin funnits en familj i hennes liv. På gott och ont. Idag gör det extra ont. För ett år sedan var hela familjen, minus storebror, ute på lokal och fikade. Ingenting, absolut ingenting, gav mig en indikation om vad som var på gång. s k i t!!!


    • Det gör ont som fan att tänka tillbaka på familjen som man mist. Som aldrig kommer komma igen. Någonsin. Jag tror att det är en sorg som vi kommer att få lära oss att leva med. En sorg som bubblar upp då och då när man påminns.
      Jag tänker på dig idag när du också sitter och minns.


      • Det är som att hela kroppen går sönder. Det sliter och drar, och spränger.

        Förstår inte hur jag någonsin ska kunna lära mig leva med sorgen. Rent objektivt förstår jag, att så är gången i livet. När man mist någon. Men i hjärtat???? Och när lillasyster plockar upp vad hon tycker är en telefon, och ringer till pappa. Det värker utav bara h-e.


      • Det gör ont. Som fan. Men det blir bättre. Så småningom. Idag har jag bitterheten på mina ena axel och sorgen på den andra, men innan dess har jag haft en lång period av bra och lyckliga dagar. Fler än de olyckliga. Det kommer att bli så för dig också.

        Och barnen som påminner hela tiden om det som varit och det som man mist. Idag gör det ont när Lillasyster ringer till pappa. I framtiden kommer du bli glad för att hon så lättsamt pratar om sin pappa, vill ha kontakt, när hon är hos dig. Det är bra betyg åt er båda som föräldrar!


      • Tack. Jovisst, i mitt förnuft förstår jag att det blir bättre. Att det är bra att barnen är sig själva med både pappan och mig. Men just nu… Just nu vill jag bara ruska om honom och fråga om han fattar vad det är han håller på med.


      • Har du gjort just det: Ruskat om honom och frågat? Det kanske skulle kännas skönt för dig att få göra det? Och kanske skulle du få svar på några frågor?


      • Nej, det har jag inte. Inte på senaste tiden. När vi gick på fr ställde jag många frågor. Tyckte inte att jag fick så många svar. ”går inte att ge ett svar på – det bara känns så” var en standardfras. Just nu sitter vi i en sits med stora sonens skola. Då är han så himla på och kräver svar hela tiden. Vill inte ens tänka tanken att dra en parallell till oss och fråga vart VÅRA svar är.. Vi har en bra dialog så länge allt är ok. Blir det minsta konflikt snäpper han direkt. Så j-la jobbigt.


  2. Idag är jag också bitter.
    Bitter på att vi inte är VI, på att det inte finns kärleksbevis i vardagen. På att det är evinnerligt jävla kämpande, på att det inte flyter. Jag vill att det ska flyta. Jag är bitter av helvete ikväll. Pelle badar bastu hos sin storebror. Jag hoppas att han bränner arslet på bastuaggregatet. Vad fan hände med mitt liv?


    • Som jag svarade hos dig – tårarna lurar precis innanför ögonlocken….Fan i h-vete vad ont det gör. Idag har killarna varit extra stökiga, och hela jag går sönder. Han kom förbi på tidiga kvällen för att lämna ngt som lillkillen glömt. Därefter skulle han vidare till lokala pizzerian för att fixa sig lite middag. Varför inte middag ihop med oss?? Var hans liv ihop med mig så jävligt att det är bättre att vara själv…


    • Jag hoppas också att han bränner sig. Ordentligt så att han vaknar till liv.
      Jag förstår att kämpandet måste vara sjukt jobbigt. För att kämpandet inte fort nog ger den stabilitet du är så väl värd. Och jag beundrar dig för att du så medvetet gör ditt val. Varje dag. Och att du står för det, trots att du ibland får kritik när det stormar som mest hemma hos dig.


  3. hela påsken har min bitterhet legat o lurpassat hos mig..tittat upp till ytan för att med kraftanstränging sen tryckts ner igen. jag vill inte vara bitter,jag vill inte vara ensam..känner mig så ofattbart helvetes ensam.hela påsken är en enda stor ångest för mig…värre än både jul och nyår…och saknar mamma o pappa helger som dessa..saknar dom så det gör ont ända in i hjärtegropen. Men du vi reser oss snart..blir starka..*kramar om


    • Starka tror jag att både du och jag är! Men ibland måste vi få falla tillbaka, tycka synd om sig själv, grotta oss i det bittra. Livets cykler som det så snyggt heter.
      Kramar tillbaks.


  4. Att skilja sig med större barn (min var 9) är plågsamt med alla kluriga frågor och skarpa, hårda anklagelser, men nu känner jag att det börjar funka och en vän påpekade att hon såg massa god och lugn kärlek mellan mig och dottern, men kvar är exet som ständigt trasslar, får bisarra infall, fäller säregna frågor som i allt stör dottern, allt pga havererad kontrollnoja. Jag har ruskat om henne flera gånger, men det hjälper inte. Men EN sak kan jag – och jag tror att det är det bästa flera av oss kan göra: Att älska barnen och visa det även om de ständigt påminner om det som var kunnat vara – för de ger tillbaka kärleken så att jag kan fylla på. Min bitterhet tuggar jag när jag är ensam utan barn.


  5. Usch och fy. Det här känns så hemskt tungt att läsa. Lyft huvudet så snart du orkar. Det går vidare, som du sagt till mig.


    • Jo, jag vet att det går vidare. Det gör det alltid. Mår bättre idag när vardagslivet kommit igång igen.


  6. Gud vad jag känner med dig!Kom ihåg att en barndom inte definieras av en sak, och att vi skilsmässobarn varken är mer eller mindre skadade än andra… Om du är redo för dejtingscenen så har jag en bra kille åt dig på bloggen…


    • Tack för att du påminner mig om att skilsmässobarn blir bra de också. Jag vet ju att det är så, är en skilsmässounge själv och jag blev inte tokskadad av mamma och pappa är skilda. Däremot kommer nog alltid sorgen att finnas för att jag känner att jag misslyckats ha den där familjen jag föresatte mig att ha.

      En bra kille blir jag nyfiken på. Jag vill veta mer 🙂


  7. Vet du, det här fick mig att gråta. Igenkänning och panik i bröstet när jag tänker på hur jag mådde när Peo var liten. Genom dessa år. Det är galet. Det är sorgligt. Som fan. Det kan bara bli bättre nu, vännen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: