h1

Ge mig råd!

april 3, 2010

Det är pappans påsk med barnen. Trots det fick jag låna Storebror hela långfredagen för att vi två tillsammans kunde åka upp till Romme och ha en trevlig dag i skidbacken bara han och jag. Och det hade vi också. Precis som förra året.

Så överlämningen hemma hos pappan. Jag blir som vanligt inte inbjuden, får stå kvar i hallen. Visar en film tagen på Storebror när han åker i backen för pappan. Jag lämnar kläder. Hälsar och kramar såklart på Lillasyster. Jag är i hallen i 5-10 minuter.

I 5-10 minuter står också pappans nya i köket. Skramlandes med byttor och kastruller. Kommer inte ens ut i hallen och säger ett hej. Jag blir sjukt förbannad. Tycker att det hör till normalt hyfs. Att hon får bita ihop med allt hon känner och upplever för att uppträda som normala människor gör. Det vill säga: hälsa. Jag kräver inte mer. Har slutat kräva för länge sedan, eftersom det inte ger effekt.

Men jag gör såklart ingen grej av det. Kramar och pussar mina barn och säger hej då till dem.

Väl hemma tar ilskan tag i mig. Skriver ett ilsket inlägg på Facebook. En god vän kontaktar mig och säger att jag inte ska ödsla energi. Eftersom jag ändå inte kan påverka. Så jag sansar mig.

Sansningen gör att jag börjar tänka. Det gör också att jag blir ledsen. Så förbannat ledsen. För mitt i min ilska så har jag inte sett det som verkligen INTE hände i hallen. Att hon sa hej till Storebror. Välkomnade honom i hemmet. Ingen kontakt med honom över huvud taget. Och jag blir så förbannat ledsen för att det är så. Han borde få känna sig välkomnad av samtliga som bor med honom. Oavsett om hans mamma står i hallen.

Kanske blev det bra efter att jag gått. Jag har ingen aning. Såklart. Men känslan i mig är att det inte är så.

Och var ligger pappans ansvar? Han står, som alltid, bara tyst bredvid och ser på. Låter kvinnorna runt honom handla utan att han sätter gränser.

Och var ligger mitt ansvar? Ska jag bara notera vad som händer? Ska jag agera? Och i så fall hur?

Annonser

9 kommentarer

  1. just den tanken kan du gott förmedla till pappan. Så han fattar att det inte handlar om någon dragkamp mellan dig och henne, utan att det handlar om b a r n e n.
    För det var min första tanke också: varför kom hon inte för att höra om storebrors skiddag? så kan hon väl skita i att heja på dig (även om det är ohyfsat och omoget), men visa för storebror att han är viktig och välkommen.


    • Ett tag tänkte jag att jag skulle prata med pappan, men i ärlighetens namn kan ju inte HAN göra något åt henne. Så jag tror att jag låter bli.
      Nästa gång gör jag som Natten föreslår. Tar kommandot!


  2. Jag tycker inte du ska prata med pappan. Jag tycker du ska göra en enda sak och det är att nästa gång så ropar du: ”-Hej Lena!” (eller vad hon nu än heter) med glad röst så det hörs ut i köket. Du ska vara så som du tycker att ni ska agera. Ta kommandot över situationen. Och kom ihåg du kan inte påverka någon annan än dig själv.


    • Fan, precis så var jag på väg att göra, men fegade ur.
      Nästa gång!


      • Det kan nog vara en väldigt bra idé, för om hon fortsätter att vara fjär så vet man verkligen att det är någon vajsing i deras förhållande… Men detta med att de vuxna hälsar löser inte problemet att inte M inte får höra -Välkommen M!!

        Häromdagen var mina arbetskamrater hemma hos mig. När de skulle gå var det en som knackade på in till min dotter och sade: -Hej då! Givetvis väckor hon mer respekt hos dottern än de andra kollegorna – med en så enkel handling.


  3. Två råd:

    o Ta reda på vad som verkligen är viktigt för dig—och släpp resten. Tex, från mitt perspektiv, vore det viktigt att Storebror är välkommen i hemmet. Däremot är det mer en psykologisk sak om jag själv blir inbjuden eller inte, det har lite praktisk verkan, och jag skulle försöka att ta det med en axelryckning.

    o Försök att ta reda på vad som är motivationen (och om det inte går försök att se möjliga motivationer) bakom att du inte blir inbjuden (osv). Kanske är den nya rädd för dig. Kanske tror hon att du ogillar henne. Kanske är hon generad. Kanske är hon verkligen en ”bitch” eller saknar folkvett. (Jag vet för lite om bakgrunden för att vara mer specifisk.) Beroende på denna motivation är olika handlingsvägar tänkbara.

    En synpunkt, som man, på pappans beteende: Vi män har ofta lärt oss den hårda vägen att man inte ska blanda sig i kvinnors beteenden mot varandra. Stöder man den ena blir den andra arg eller ledsen, försöker man medla mellan två arga kvinnor slutar det ofta med att båda är arga på mannen istället för varandra, osv. Framförallt är det en svår situation när man har ett förhållande med den ena och menar att den andra har rätt: Man kan vara oetisk och ljugande stödja flickvännen; man kan tala sanning, stödja den andra, och ”få betala” för att flickvännen menar att man har en moralisk plikt att stödja henne; eller så kan man hålla sig utanför saken…


  4. Tack för era förslag och råd.

    Jag har fått förklaring på beteendet hos henne. En förklaring som kom spontant och som jag godtar.

    I framtiden kommer det att blir förändringar.


  5. Du har FÅTT förklaringen? Intressant…..men den vill du förståss inte skriva ut i bloggen?

    Eller var det inte förklaringEN utan EN förklaring, då kanske man får nöja sig med att det har reflekterats i andra lägret iallafall.

    Fast man blir ju sjukt nyfiken på vad det var som var grejen. 😉



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: