h1

Mona Lisas leende

mars 28, 2010

Ofta när jag är ute på ställen där det kan raggas på får jag kommentarer från män, främst män men även ibland från kvinnor, att jag har ett sådant fint leende. Killar går tydligen igång på just leendet hos mig. Och så finner jag mig ståendes i min hall, där stora spegeln finns, flinandes för mig själv och undrar vad i helsike de faktiskt ser. För jag ser ett leende vilket som helst. Inget speciellt. Bara just ett leende.

Jag anser mig ju ändå som en intelligent kvinna och jag fattar således att min leende har något, som inte alla andra leenden har. Jag fattar det. Och just därför att jag fattar att det är så, så tycker jag att det är tråkigt att jag inte ser det själv. Det som andra ser. Att jag inte ser mitt eget leende. Varför är det så? Skulle jag tappa min ödmjukhet om jag till fullo fattade själv? Eller vad?

Annonser

One comment

  1. Leendets inramning är inte kinderna eller håret och absolut inte en spegel utan ögonen och tiden, även hos dig – om jag drar ditt leende till minnes.

    Visst finns det även något i din blick, och i tillfället när och varför du ler… men sån’t är alltid svårt att förklara.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: