h1

Kan det bli du och jag igen?

mars 11, 2010

Ett samtal med pappan igår. Långt. Vi pratade återigen hur han mår, hur livet blev och varför. Det var bra och det kändes skönt att vi kommit till det stadiet där vi kan prata med varandra om skilsmässan på ett sansat sätt utan att någon av oss blir arga eller sårade.

Men så kommer det, inte helt oväntat, jag har anat det en tid.

”Tror du att det någonsin kan bli du och jag igen?”

”Nej, jag tror inte det.”

Nej, för att jag vill inte. Jag har inte respekten för pappan, jag har inga kärlekskänslor för pappan och nej för att det skulle bli som förut, trilla in i samma hjulspår fortare än vi någonsin skulle kunna ana.

Samtidigt kommer tvivlen. Barnen. Barnen på heltid. Och tryggheten där det finns någon hemma, där jag skulle slippa leta efter en partner, slippa ensamheten.

Samtalet gjorde mig ledsen. Ledsen för hans skull för att han inte mår bra. Ledsen för min egen skull för att jag inte vill känna dessa tvivel, där jag innerst inne vet att jag och pappan inte skulle få det bra och att det skulle sluta i katastrof. Ledsen för att jag ska behöva välja bort barnen på heltid, att jag nu behöver ta ett eget aktivt val att leva som ensamstående mamma.

Så gick några timmar av kvällen och som en blixt från klar himmel slog ilskan ner i mig. För vem fan tror pappan att han är? Ringa mig och sondera terrängen och se ifall jag skulle kunna tänka mig honom igen. Innan han tar tag i sin egen livssituation. Där han skulle kunna tänka sig att gå från det ena till det andra bara om jag skulle säga ja. Och när jag säger nej, då stannar han kvar. Det känns fegt och oärligt. Mot samtliga.

Och för mig är det skönt att ilskan slog till. Det är lättare då.

Annonser

21 kommentarer

  1. Jag känner igen det där.
    Stadiet av eftertänksamhet.
    Det är efter det stadiet som det är slut ”på riktigt”.
    😉


  2. Jag misstänker att jag hade svarat ”Ja, det kan det” på en sån fråga. Jag har nog inte kommit lika långt i processen. Men frågan kommer inte att komma är jag rädd. Skit.


    • Jag har svarat ”ja, det kan det” en gång tidigare till pappan (ja, han har varit otrogen en gång tidigare där det höll på att sluta i skilsmässa då också). Lärdomen från den gången är att jag inte kunde släppa sveket, var otroligt kontrollerande, rädd för att det skulle hända igen och jag litade inte på honom. Det gick liksom aldrig över även om det mattades av med tiden. Sen hände det som hände och vi skilde oss på ”riktigt”.

      Så för mig är sveket för stort, det går inte att laga, även om jag idag har glömt bort hur dåligt jag mådde där mitt i skiten.


  3. Min första tanke är: JÄVLA KRÄK.
    Efter alltihopa har han mage att ens fråga. Att liksom, som du kände, lägga ansvaret hos dig. Jag tror heller inte att det är ovanligt att den som en gång gick kan börja längta tillbaka.

    Jag vet hur jag kände där en gång, mitt i krisen. Att jag stannar och kämpar och dörren är öppen fram tills dess att jag flyttar härifrån. Men om jag flyttar, då är dörren stängd för alltid. Då blir det ingenting mer. Om jag stänger dörren, om jag går igenom smärtan, ensamheten, rädlsan, sorgen då är den stängd. Då går jag vidare i livet och kommer aldrig tillbaka.


    • Jag känner inte ”jävla kräk”. Jag önskar att jag gjorde det för det hade blivit grymt mycket lättare om jag gjorde det. På något vis har jag glömt bort hur illa behandlad jag blivit, sveket, skilsmässan och allt det som medförde. Tiden läker och lindrar de flesta sår och även minnet har jag märkt. Kanske måste det vara så för att man ska orka gå vidare.

      Och det går inte att stänga dörren, inte helt, eftersom vi har barnen tillsammans. Även om vi två inte ska bli ett par igen, så måste jag ändå ha en relation till pappan och det är lättare om vi kan, på något vis, ändå tycka om varandra. Men det är svårt. Skitsvårt.


      • Jag vet inte om du läste hos mig, inlägget om våra franska vänner S och C. Han som lämnade henne för en annan när hon var höggravid med barn nummer två. Vi pratade, jag och C, för ett par veckor sedan. Hon berättade att även han hade sonderat terrängen lite för några år sedan. Börjat ringa ofta, bett om ursäkt, talat om hur fin hon var. Och att hon klippte av samtalet direkt, försök inte, det är för sent.
        I hans version är de så goda vänner numera. I hennes version är han någon som hon alltid måste ha en relation till, men som hon aldrig mer kommer att se som en man. Han är ett könlöst neutrum. Visst, de kan ha en fungerande relation, men om inte barnen fanns skulle hon aldrig mer ha kontakt med honom.

        Anledningen till att jag skrev ”jävla kräk” är just det att han plötsligt lägger ansvaret hos dig. Det är du som tackar nej till heltid med barnen. När det faktiskt var han som valde att gå och som såg till att det aldrig mer kommer att kunna bli ni två.


      • @ Maja: Jo, jag läser hos dig. Såklart! Och tack för att du gör mig medveten om att det trots allt inte är jag som tackar nej till barnen på heltid. Att det valet togs för länge sedan av pappan och kommer alltid att ligga hos honom. Det känns skönt för mig att det är just så. Mitt eget dåliga samvete för barnen blev helt klart mindre.
        Tack igen.


  4. Sa han verkligen att om du säger nej så stannar jag där jag är? (vill ju alltid tro det bästa…)

    Bra att du blir arg, för då kan du göra något konstruktivt av det istället.
    Förstår tvivlet samtidigt som du vet vad som måste gälla för dig.

    Han behöver ju ta tag i sig själv och sin situation innan det är läge för honom att påbörja nya eller gamla relationer.

    Sen är det ju så att alla faktiskt kan förändras. Och utvecklas. Men det krävs jobb och åter jobb. Samt insikt och vilja att göra jobbet. Annars kommer vi ingenstans.

    Love you! Pratar snart!

    Vi pratar snart.


    • Nej, han sa inte det så, utan det är min egen tolkning.

      Mitt tvivel bygger mycket på att jag vet att pappan har potential, i sig själv som person, någonstans långt där inne. Men, han behöver hjälp för att hitta den. Professionell hjälp under långt tid. Anser jag. Men precis som du säger så krävs viljan att göra denna förändring. Och den har han inte. Inte nu i alla fall. DET är sorgligt.


  5. Usch vilken tung fråga…
    Jag skulle nog som tur är aldrig få frågan på grund av exets stolthet, men när dottern dragit upp den finurligt några gånger och exet inte omedelbart kommenterat mer än med ledsna ”Reinfeldt-ögon”, har jag bara fått stark magknip och känt att jag hellre vill sova i Stephen Kings böcker.

    Det skulle också bli en mardröm för vår dotter. Just också för det du skriver:

    ”…Ringa mig och sondera terrängen och se ifall jag skulle kunna tänka mig honom igen. Innan han tar tag i sin egen livssituation. Där han skulle kunna tänka sig att gå från det ena till det andra bara om jag skulle säga ja. Och när jag säger nej, då stannar han kvar. Det känns fegt och oärligt. Mot samtliga….”

    Du gjorde rätt som blev arg, vi människor får aldrig se varann som bekvämligheter man kan äga!!


    • Ja, frågan är tung. Har förföljt mig under de senaste dagarna. Startat annat i mig.

      Jag tror däremot inte att pappan gör det för bekvämlighet utan detta är pappans mönster när något är jobbigt. Flykten. Förut har han flytt från mig till något nytt. Nu vill han fly igen, fast tillbaka, men det är ändå samma slags flykt.


      • Men med hela historien i bakhuvudet, så blir det så märkligt. Han borde ju känna ditt sätt att tänka vid dags dato, och flykt hjälper ju aldrig någon, tvärtom. Förhoppningsvis, kan detta att han ser din stabilitet (som ju varit tydlig så länge jag läst dina inlägg) som gnista för att söka egen inre stabilitet. En yttre stabilitet är farligt…(ska jag säga som tror på högre makter…;-) ) För även när du osar svavel eller skvätter tårar på bloggen – så känns du bottnad i den du är.


  6. Det är bra.Ilska är så mycket bättre för själen. ledsamhet ger alltid ett så mycket mindre perspektiv på saker. kram kram till dig


    • Jag har aldrig tänkt på att ledsenheten skulle ge mindre perspektiv på saker och ting. Så är det kanske?

      Däremot känner jag helt klart att ilskan är lättare att ha eftersom det sorgsna går mer inåt och därför blir jobbigare. Ilskan är utåtagerande och fungerar som ett skydd för mig.


  7. Det blev intressanta kommentarer av det här.

    Och jag är glad att du inte saknar honom. Väldigt bra. Men. Saknar barnen, ja, usch vilken sits, men han går ju uppenbarligen inte att lita på.

    Andra gången otrohet skriver du, och då vet man ju hur han är konstruerad och man vill ju ha en man som INTE flirtar med tjejerna vid bordet bredvid när man går på toa på restaurangbesöket…. typ så.

    Nu vet ni var ni har varandra.

    Hur går det med dina flirtar???? 😉


    • Nä, jag tror att jag aldrig mer skulle kunna lita på honom. Aldrig. Och även om han skulle ta tag i sitt liv, bli en bättre människa och så vidare, så skulle nog tilliten för alltid vara borta. Kände av det efter första otroheten och jag kan inte tänka mig att det skulle vara lättare efter fler gånger.

      Flirtarna… Ja hur går det med dem? Kräver nog ett helt eget inlägg. 🙂


  8. @ larvad: På något sätt så hoppas jag att jag kan sätta pappans tankar på hans egen inre bearbetning i rullning. Jag kan vara rak med honom och jag behöver inte tassa på tå för att inte bli gillad utan säger vad jag tycker och tänker.

    Sen att jag är bottnad i mig själv tycker jag inte stämmer, kanske verkar det så utåt, men just nu känner jag allt annat än det. Jag undrar ofta och mycket just nu på vem jag är, på vilka vägar som jag väljer i livet. Mycket av dessa frågeställningar som jag har skulle jag vilja blogga om, men jag är så kaosartad i huvudet att jag inte ens får ner något vettigt i skrift.


    • ändå… 😉 Var går gränsen mellan att verka bottnad, känna sig bottnad & vara bottnad? kanske en liksidig triangel där man bara kan få två av dem, men, vad du än känner; du har en stringens i dina åsikter & känslor & jag tror inte bara det är din blogg-retorik. Att vi ibland måste kolla de yttre elektronskalen av oss själva & känner insabiliteten när vi riskerar sugas ut av andras valenser (fysikaliska attraktioner) gör oss inte mindre till dem vi är, vi besöker bara osäkrare områden av oss själva. Att du jumpar mellan elektronskalen gör dig inte till mindre Linda. Säkerheten finns där, men du kanske inte har den i ditt ögonfång just nu. /Kram! L


      • @ larvad: Vad bra du förklarar med hjälp av elektronskalen. Då fattar ju jag! 🙂 Och jag hoppas att du har rätt. Att jag just nu är ute på okänd mark och bara inte ser min egen säkerhet som förut fanns så fast och klar. Att jag nu betar ny mark för att vidga mina vyer.


  9. […] Jag och mina små blir uppringd av sin före detta man som vill försöka igen. Det gör att hon får fundera över sina egna känslor en vända till. Personligen har jag dåliga erfarenheter av att försöka igen men det kan förstå finnas undantag. Men som Jag och mina små skriver så är det alltför lätt att falla tillbaka i gamla hjulspår. Dessutom är drivkraften oftast inte kärlek, utan ensamhet. […]


  10. Alltid när jag fått den frågan har jag svarat att jag inte utesluter någonting, men att det i så fall ligger flera år i framåt i tiden.

    Fast egentligen tycker jag att slut är slut och kommer aldrig mer igen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: