h1

Blixtvisit till mammaliv.

februari 7, 2010

Igår när jag skulle åka till en av mina vänner så skulle jag först stanna till vid affären. Jag parkerar utanför och när jag slår igen bildörren ser jag pappan komma mot mig. Vi hälsar och jag frågar om barnen är med. Han pekar på deras bil och där sitter alla barnen. Mina två och den nyas tre. Jag öppnar bildörren på Lillasysters sida och hon sträcker sig mot mig, blir jätteglad och ropar ”Mamma!”. Storebror sitter bak och jag når bara hans händer som han sticker fram under nackstödet. Vi håller händerna hårt. Pappan och hans nya går in och handlar och jag blir kvar med alla barnen tills de kommer tillbaka. Vi småpratar, jag och de 5 små. Hennes barn tittar nyfiket på mig och jag tittar lika nyfiket på dem.

Så kommer pappan och hans nya tillbaka. Jag säger hej då till barnen.

Efteråt. En stor tomhet. En stor sorg. För att jag snubblat på mina egna barn en lördagskväll. 5 minuter av smeka på kinden, hålla handen, prata lite om dagen. Sen åkte de bort, eller hem, hur man nu ser det.

Känslan sitter kvar. Som en tagg i hjärtat.

Annonser

11 kommentarer

  1. Skit också. Jag fattar precis, precis hur det känns… Ta hand om dig.


  2. Jag också. Fattar precis! F-n vad ont det gör att skilja sig!


    • Ja, dessa gånger som detta sker, gör det fortfarande så ont. Rätt in i hjärtat går pilarna.


  3. Usch. Men ändå lite skönt att se att du inte saknar pappan också.


    • @annac Det kallar jag att tänka positivt!


    • Ja det är skönt att jag inte saknar pappan. Att jag kan säga att jag är över honom. DÄR har jag kommit långt.


  4. Vad härligt att du inte bara välkomnas och efterlängtas av dina egna utan verkar vara spännande för de nya…då är du något bra de talar om…men samtidigt vilken smärta att lämna sina barn!!! Usch! F*n!


    • Jag tyckte det var lika spännande att träffa hennes barn. Speciellt när de var så nyfikna på mig, sådär som bara barn kan vara. Oförställt.
      Att säga hej då var inte kul, speciellt eftersom jag var uppgiven själv av ”vuxna” anledningar. Tungt helt enkelt.


  5. åh vad jag känner igen tomhetskänslan..och sorgklumpen…men den blir mindre. men i bland är livet fasen inte lätt. kram till dig



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: