h1

Pappan pratar

januari 15, 2010

Pappan ringde mig igår. Nu idag kommer jag inte ens ihåg anledningen varför, vilket inte gör något för det var innehållet senare i samtalet som var intressant.

På något sätt kom pappan in på ifall jag träffat någon. Och jag svarar såklart ja på frågan. Pappan gratulerade, lät glad för min skull och blev lite nyfiken på hur vi träffats, vem han är och så vidare. Kändes skönt att han fick veta och även skönt för att han inte verkade tycka att det var jobbigt.

Men så plötsligt tar samtalet en annan vändning. Pappan börjar berätta att han tycker att livet är jobbigt just nu. Att han ångrar på vilket sätt som skilsmässa gjordes. Att han ångrar att det gick så fort, både skilsmässan och att det gick fort att flytta ihop med den nya. Att livet inte blev som det var tänkt. Att han tänkt mycket på om han och jag inte skulle ha kunnat fixa de problem som vi hade där och då.

(Detta är första gången någonsin jag har fått något som liknar en ursäkt, ett förlåt, från pappan. Jag har efterfrågat detta länge och tar tacksamt emot ursäkten.)

Under samtalet kände jag att jag var tvungen att vara tydlig med var jag står och vad jag tycker. Jag fick säga att jag idag är tacksam för att pappan ville skiljas eftersom jag aldrig hade vågat tagit steget eftersom jag aldrig skulle kunna lämna barnen på halvtid. Den styrkan skulle jag inte haft. Och hade inte pappan valt att gå hade vi suttit i ett halvdant förhållande, blivit bittra och tyckt att livet sög till slut. För jag tror inte att vi hade kunnat reda ut våra problem, vi var alltför insyltade i gamla mönster för att någonsin ta oss ur.

Samtalet avslutades med att jag frågade ifall han tyckte det var jobbigt att jag träffat U. Och svaret blev helt kort: ”Ja.”

Mina egna tankar kring samtalet är att jag känner en stor, stor ömhet för pappan. Och det gör ont i mig att han inte har det bra, att det inte blev det liv som han tänkt. Jag är ledsen för hans skull. Samtidigt känner jag mig väldigt trygg i att jag gått vidare, att jag inte har några kärlekskänslor för pappan. Det finns ingen attraktion. Ingen alls. Och det känns mycket skönt att det är så.

Pappa är helt enkelt pappan till mina barn. Bara så. Någon jag bryr mig mycket om. Men ändå. Bara så.

Annonser

10 kommentarer

  1. oj, vad ska man säga? Hade du väntat dig detta?

    Skönt att du känner dig så säker i dig själv nu och vad du känner och vill, och kan tänka gott om pappan mitt i allt.

    kram


    • Väntat och väntat. Jag har anat att allt inte står rätt till, sen att det skulle yttra sig på detta sätt var jag inte helt säker på.
      Ja, det är jätteskönt att jag vet var jag står i det hela. Hade detta kommit för ett år sedan, hade det vänt upp och ner på hela min värld.

      Kram


  2. Och Vad snyggt att du kan känna en självständig ömhet, och inte en känsla av ”Didn’t I tell ya’n the first place???”. Du har hållit en stabil riktning hela tiden sen er skilsmässa trots all smärta som ibland slagit ut mellan blogg-raderna som eldstormar. Du har meddelat din analys (KTH du vet.. 😉 ) och nu visar det sig att du haft rätt hela tiden. Det är stort gjort!!


    • Just nu känner jag inget ”Vad var det jag sa?” Och det känns skönt att det inte är så. Jag tycker synd om pappan och hoppas att han och hans nya kan jobba vidare och få det bra tillslut. För hans skull. För barnens skull.


  3. Till slut kommer det ikapp. Hans sorgearbete har säkert fördröjts. Glad att du står trygg och att inte din värld ruskas om negativt. Såna här samtal lämnar ofta ganska stort avtryck i tankarna… Kram.


    • Jag tror precis som du Camilla. Han har varit så förälskad och nu när allt lägger sig och vardagen kommer, då finns det tid att känna det som inte kändes förut. Det är pappans tur att gå igenom skilsmässan.
      Visst tänker jag mycket på detta nu, men jag är så glad för att jag inte tvivlar på mig själv. Att jag inte börjar tänka: ”Tänk om. Det kanske skulle kunna gå. Barnen på heltid.” För mig är pappan och jag inte ett alternativ.


  4. Och sen , nu när han öppnat sig men inget förändrades av det, kommer han nog att plötsligt slå om til lite distans igen, om jag gissar rätt… Bli inte för förvånad om han gör det iallfall. Och se det som hans faser, lite fördröjt som C L sa ovan. Jag menar bli inte för uppgiven om han svänger igen. Det är nog tillfälligt då. Sen får väl även han balans.

    Iofs har man ju moodswings livet ut.


    • Det har jag inte ens tänkt på att det kan gå åt andra, stängda hållet. Men det kan det såklart. Förståeligt om det blir så också. Bra att du fick mig att tänka på det!


  5. Läskigt. Det är precis så här som jag tror att det kommer att bli för mig och blivande exfrun inom en inte alltför avlägsen framtid… Det gör mig faktiskt lite ledsen att tänka på det.

    Däremot får jag instämma med föregående skribenter – det måste kännas bra att inte bli bragt ur fattningen av en sån händelse. Jag hoppas att jag kan ha samma distans till saker och ting som du när det väl kommer till kritan.


    • Jag tror att det är ganska vanligt att det blir så här när en av parterna har träffat en ny och det är det som orsakar skilsmässan. Sen när det nya inte är så nytt längre, då tror jag tankarna kommer på vilka alternativ man kunde valt mellan. Och visst kan det vara sorgligt att tänka på, men för mig, såhär i efterhand, tycker jag att det är bra att pappan och jag är skilda. För min skull.

      Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv de senaste åren. Det har varit tungt. Skittungt. Men jag tror att jag är en bättre människa nu, än då.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: