h1

Storebror pratar skilsmässa

november 28, 2009

Under middagen idag blev Storebror helt plötsligt ledsen, utan egentlig anledning. Det kom bara över honom. När jag frågade var det var så visade det sig att han var ledsen för att pappan och jag inte bor ihop. Att han inte kan ha oss båda samtidigt. Hela tiden.

Lillasyster och jag hade ett liknande samtal i torsdags, fast då inte ett ledset sådant, där hon undrade varför jag och pappan inte bor ihop. Min förklaring var att för att bo ihop måste man vara kär i varandra och att jag och pappan inte är det längre. Vi har varit kära, men att vi inte är det nu.

Lillasyster förklarade därför för Storebror att mamma och pappa inte är kära i varandra. Storebror tittade på mig och frågade efter en stund: Mamma, kan du bli kär i pappa igen? Om pappa och ”den nya” bråkar mycket så kanske de slutar vara kära i varandra, då kan ju du blir kär i pappa!

Och jag fick förklara att jag inte tror att jag kommer att bli kär i pappa igen och att jag inte tror att pappa kommer bli det i mig heller. Tårarna svämmde över i Storebrors ögon. Lillasyster tröstar med: Gråt inte, vi äter ju lördagsgodis nu!

Och jag får fortsätta att förklara att det är helt ok att vara ledsen för att mamma och pappa inte vill bo ihop längre. Och att vi får göra det bästa av situationen. Att vi kan fråga pappan om bara vi fyra kan hitta på någonting ibland. Kanske gå på bio ihop, eller museum.

Hela samtalet var bra. Jobbigt med bra. I efterhand tycker jag att jag borde tagit upp Storebror i knät istället för att låta han sitta kvar på stolen bredvid mig och bara stryka han över håret och kinderna. Nästa gång gör jag så.

Det var också bra för att Storebror vågar prata om svåra saker, att han inte håller det inom sig som han så ofta har tendenser att göra. Det var också bra för att jag så starkt känner att jag och pappan måste hålla sams, vara vänner, göra saker tillsammans i en liten grupp på oss fyra. Det måste vi kunna ge barnen.

Samtidigt blir jag låg av samtalet. En tung sorg och skuld kommer över mig. För att barnen alltid, eller i alla fall länge, kommer ha denna längtan att det ska bli pappan och jag igen. Och jag kan aldrig ge dem det som de önskar sig högst av allt. Och nu för tiden vill jag inte ge dem det heller.

 

Annonser

8 kommentarer

  1. Lilla gubben… Jag fasar så för den dagen då dessa samtal kommer här oxå. Än så länge är det väl lite ”nyhetens behag” att barnen bor växelvis hos sin pappa och hos mig, och varken han eller jag har någon ny. Killarna frågar någon gång ibland varför pappa har flyttat, men ett kort svar senare så är de inne i sin lek igen.

    Känner oxå stor sorg och skuld över min situation. Det är fruktansvärt jobbigt, och jag ser inte riktigt hur jag ska ta mig ur känslan.


    • Dessa samtal är jobbiga, men samtidigt tror jag att man ska vara glad när de kommer så småningom. Det ger möjligheter att få förklara för barnen och framförallt ger det möjligheter till att lyssna på dem. Hur de mår, hur de känner och tycker. Men det går inte att sticka under stol med att det var tungt igår, där vi matbordet.

      Sorgen och skulden kommer kanske alltid att finnas i viss mån, men jag antar att den kommer att blekna med åren.


  2. Åh, Vad bekant det är och vad ditt svar känns bra. just den diskussionen är nästan den svåraste, och är nog lika svår om man är 11 eller 15. Att träffas ibland är nog utmärkt, och frågan kommer tillbaka och då kan ni kramas, för någonstans är det också rädsla att du skall förvandlas till en ”den nya” och försvinna till en pappa någon annan stans … en kram, lite tröst och att somna bredvid varann visar att du finns kvar. Jag kan också bara stämma in i skuldsången, jag känner den också, och tror nog att den försvinner från mig när den lagt sig hos ens barn. och det börjar hända låååångsaaaamt.


    • Vad bra att du påminner om rädslan att jag skulle kunna förvandlas till den nya. Har inte tänkt på det på länge. Men det förklara lite av Storebrors frågor idag; ”Mamma, vem tycker du bäst om i hela världen?” Mitt svar blev såklart att det var Storebror och Lillasyster, varvid följdfrågan var: ”Kommer du alltid att göra det?”


      • Jag har fått smaka på reaktionen av fel svar, utan att jag ens sagt fel svar – och visst det gör ont – åt båda håll!


  3. Åh jag minns mina killars alla frågor,tårar och den enorma knuten i bröstet när de frågaade om varför vi inte kunde vara tillsammans alla fyra, som förut. Aj som faaaan vad det gör ont när jag tänker på det.5 år sen men i minnet känns det som i går.Nu har vi det bra. Så det blir bättre o bättre med tiden. jag har hittat till din blogg av en slump och här tänker jag fortsätta läsa. kram till dig o dina små


    • Vad skönt det är att höra att andra som du varit där och att det blir bättre. Jag är mycket glad för att du berättar, det betyder mycket för mig.


  4. […] börjar prata om skilsmässan. Det är jobbigt men bra. Pappans och min nya öppenhet ger […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: