h1

Tårar i hallen

november 1, 2009

I fredagsmorse kom pappan över för att lämna barnen till mig. Som vanligt hade han glömt hälften av ytterkläderna. Han började då ifrågasätta att jag verkligen behövde alla kläder varvid jag svarade emot. Stämningen började bli dålig där i hallen, inte alls som jag tänkt att det skulle bli. Så tittar jag på pappan. Jag menar, tittade på riktigt. Och då ser jag att pappan mår skit. Jag stannar upp mitt i det arga och frågar honom: Men, hur mår du? Pappan börjar gråta och tårarna rinner sakta längs med hans kinder.

Jag frågar pappan vad det är, men han vill inte berätta, så jag tränger mig inte på. Men helt klart är något skit.

Min första tanke är naturligtvis att det är problem på hemmaplan. Och inom mig sitter en liten jävul som ler lite i smyg och säger: Vad var det jag sa? Men samtidigt tycker jag att det är förjävligt om det är struligt för honom. Dels för att jag inte tycker om när någon mår dåligt, oavsett om denna någon är pappan eller inte. Men framförallt vill jag ju att pappan och den nya ska ha det bra för barnens skull. Jag vill att barnen ska må bra oavsett om de bor hemma hos mig eller hos pappan, att det ska vara lugnt kring barnen.

Men pappan kan självklart vara ledsen för annat. Fast något säger mig att så inte är fallet, för i så fall skulle han inte stå och gråta i min hall en fredagsmorgon, då skulle han gråta i sin egen hall.

Annonser

6 kommentarer

  1. Och ibland kan man ju gråta både i egen och andras hall. I alla fall kan det vara så för mig. Att det räcker att någon bara frågar hur jag mår för att tårarna ska börja rinna. Oavsett vad det handlar om. När jag mår skit alltså.

    Och du har ju en stark intuition, så det är väl sjysst av dig om du finns där för honom, oavsett vad den inre rösten säger dig ibland.

    Kommer du ihåg det där med mönstret vi pratade om häromdagen?
    Kramar


    • Har inte tänkt på det där med mönstret. Inte förrän nu då du säger det till mig. Och hänger det samman med detta så är det häftigt 🙂

      Ja, visst kan det vara så att det brast för honom där i hallen bara för att jag brydde mig om. Precis så kan det ju varit. Och det behöver ju inte betyda att det är dåligt hemma hos dem. Skönt att du påminner mig om verkligeheten. Tack!


      • Tack själv min vän!!


  2. Jag tror jag skulle kunna reagera liknande om det hade varit jag som kommit hem till dig och upptäckt mig ha glömt hälften – och fått skäll. Att lämna över barn är jobbigt nog i sig, så för mig låter det som att han trots taskigt samvete för sin egen insats, vill vara stursk, utan att lyckas.

    Gråten blir då det enda sättet att erkänna – speciellt som du dessutom plötsligt byter fokus så snabbt från ytterplagg till honom, och ger en snabb blixt av ömhet.

    Att hålla balansen, när man möts av klander och ömhet nästan samtidigt, från en person man har en känslomässig historia med är givetvis svårt. (Vilket t o m Hollywood, retoriker, och författare vet att utnyttja) Jag tycker det var stort att din ömhet vann. Det kanske är en peripeti för er.


  3. Ojdå. Ja, ibland går inte tårar att hejda. Bra att han kan visa sig lite sårbar ibland också… blir mänskligt och mer verkligt att den ”lyckliga” motparten också har det tufft ibland…


  4. […] Pappan mår skit. Storebror börjar kissa i sängen. Nu gäller det att börja snacka med varandra. Pappan och jag. Och det gör vi. Vi är på rätt väg! […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: