h1

Skitmåndag

juli 27, 2009

Mammalivet slog till med all kraft denna gång. Jag älskar mina små, men fan vad jag inte är närvarande just nu. Den sista veckan har jag känt mig så sedd, kvinnlig och uppskattad. En positiv spänning har legat i luften och gjort mig glad och levande. Jag har fått känna på livet som kvinna och inte bara mamma.

Nu är jag bara mamma, där löften inte längre finns om att återigen få vara kvinna och uppskattad inom den närmsta överskådliga framtiden. Jag vet att idag och i morgon är de två jobbigaste dagarna, sedan kommer vändningen och livet som mamma ser då mycket ljusare ut igen.

Jag vet det.

Men idag skulle jag bara vilja ligga under täcket och grina ögonen ur mig, men det går inte eftersom barnen är hemma. Och så försöker jag aktivera mig, men planerna bara fallerar och det blir ingenting av det.

Jag undrar ju samtidigt varför jag reagerar så starkt som jag gör. Han och jag har bara setts några gånger. Jag har inte hunnit blir kär, bara känt en grym attraktion och där i alla fall jag känner att jag vill veta mer om honom. Men jag tror att han inte vill, eller i alla fall tvekar. Inget han sagt rakt ut, men jag är grym på att känna av – det vet jag sen tidigare.

Det mesta jag känner är säkerligen rädsla, för att jag ska försöka, försöka och återigen försöka med olika killar. Gå på dejter, säga nej, få nej, massor med gånger innan jag hittar rätt. Och jag dippar så fort jag får nej då jag känner något för killen, såklart, inget konstigt med det. Men fan, det tär. Livet blir bergochdalbanelik, stora toppar och djupa dalar, istället för livet med barnen som är mera rak och förutsägbart. Och jag vet inte ifall jag orkar med färden i bergochdalbanan. Och det skapar den stora rädslan. För att jag inte ska våga för att kunna vinna.

 

Annonser

One comment

  1. 😦 Usch, vad deppigt!! Och visst f*s*n kan det kännas så obehagligt bekant så att man får sympati-ont i magen av att bara läsa det. Jag önskar jag hade något råd…mer än: Håll ut!!! Det kan stå en vit häst med prins som frustar bakom hörnet där du minst anar det. Håll ut och hör av dig!!! /Larvad.

    (jag behåller syftningsfelet. Varför kan inte den ensamme prinsen också få frusta lite efter någon?)



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: