h1

Rädd

juni 16, 2009

Jag står och stampar på stället utan att komma någon vart. Så har det varit i ett par månader nu och stresspåslaget börjar ge sig till känna. Jag tappar hår, så som jag aldrig någonsin gjort förut. Jag känner en molande värk i magen, som inte ger med sig. Jag tycker att det är läskigt att gå och sova för jag vet inte ifall jag kommer att somna, alternativt att jag går och lägger mig vid 9-snåret för att smita från livet.

För första gången någonsin är jag själv oroad för min hälsa. Jag känner att jag balanserar på en skör tråd som närsomhelst kan brista.

Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till pappan. Nu.

Annonser

6 kommentarer

  1. Bra, för din egen skull.
    Det låter som du behöver vila och semester.
    Sköt om dig!
    //Kerstin


  2. ring din psykolog.
    ring. din. psykolog.

    eller tala om för oss vad du måste förhålla dig till.
    älskar du honom fortfarande.
    skadas barnen.
    eller vad.

    har du träffat hans nya.
    vad händer.
    kanske antideppressiva vore en paus från att bli så påverkad. kanske ger dig en chans att varva ner.

    inga frågetecken pga amning och pekfingervals med vänstra handen.


    • Det viktigaste: Barnen mår bra.

      Jag älskar honom inte längre. Länge sedan det tog slut med de känslorna.

      Jag har inte träffat hans nya. Det har gått från att jag ska få träffa henne, via träffa henne då han är med, via vi ska inte ta en fika utan bara något kort, till att jag skulle ju kunna komma förbi och låtsas att ungarna glömt något och därmed kunna säga hej till henne.

      Det jag mår sämst av är den makt han har. Han bestämmer om jag får träffa henne. Han bestämmer att han inte vill berätta för mig när och till vilken adress som de skulle flytta till (nu vet jag, men när jag frågade ville han inte berätta för han tyckte inte att det var nödvändig information för mig just då. Jag fick istället veta det av en slump på Lillasysters kalas två veckor innan flyttlasset gick). Och så här håller han på i stora saker och i små. Men sammanlagt så gör det mig sjukt stressad för jag vet aldrig om det vi kommit överens om stämmer. Och det som skrämmer mig mest är för att jag tror att han går igång på den makt han har. Han njuter av den.

      Och jag vill inte tävla, jag vill inte vara med i maktkampen, för jag kan ändå inte vinna och dessutom är de stora förlorarna i en sådan tävling barnen. Big time. Så jag lägger mig. Jag försöker att inte bry mig, men jag blir nervös och stressad för vad händer om det kommer till en punkt där jag MÅSTE ta strid för att barnen ska ha det bra. Det skrämmer mig enormt.

      Nu när jag försöker förmedla varför jag mår dåligt så ser det så banalt ut, som småpotatis, men just maktlösheten jag känner gör det stort. Och jag blir så ledsen för jag ser att för pappan är makten är viktigare än vad det är att barnen har det bra.

      Ovanstående är det stora, sen späds det på med att jag pga detta inte presterar som jag vill göra på jobbet. Det späds också på att jag inte pratar med någon om hur jag mår, jag är för stolt och känner mig dessutom alltför bitter såhär 1,5 år senare.

      Och ja, jag ska ringa en psykolog. Inte den gamla. Jag behöver en ny. Tar det lång tid innan jag får tid, så kan absolut antidepressiva vara ett alternativ (tack för förslaget, jag har inte tänkt på det själv).


  3. Åh vännen,
    Jag önskar jag har något att säga som skulle hjälpa dig över en natt. Och så funkar det ju inte tyvärr, det vet vi ju båda.

    Det låter som du vet vad du behöver göra. Och ibland är det svåra att ta steget bara.
    Vad kan jag hjälpa dig med? Vilket support kan jag vara för att du ska ta steget du behöver ta, och prioritera det du vet att du behöver göra?

    Jag har något som jag tror kanske kan hjälpa dig en bit på vägen. För det ser ut som om stressen och oron också påverkar dig fysiskt just nu. Uppfattar jag dig rätt? När det är så kan det behövas extra energi och näring och jag har hittat något som hjälpt mig att äntligen komma ut ur min onda cirkel.
    Ringer dig i morgon. Kramar


  4. du fick alltså inte ens adressen till där de ska bo?

    det låter inte ett dugg banalt… =)…det låter helt koko, för att välja ett lite mildare uttryck än min första spontana reaktion.

    jag hade också blivit stressad och väldigt förvirrad.

    men om det kommer en fight som är viktig är jag säker på att du fixar det.

    jag förstår inte vad han är rädd för. att ni ska förstå varann, du och hans nya, kanske.

    ge inte upp, det kommer lösa sig.
    och så länge barnen har det bra, försök slappna av. allt handlar ju om dem egentligen. inte er.
    tar de skada så kommer du märka det men hittills … har det blivit bättre än du befarat va. eller minns jag fel, men du var ju så orolig i början.

    kanske finns det belägg för att minska oron. kanske är han lite knäpp men sköter barnen fint. det är ju skönt att veta iallafall, väl?


  5. […] första gången någonsin är jag orolig för min egen hälsa. För att jag ska klappa […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: