Archive for maj, 2009

h1

Massage

maj 15, 2009

Med båda barnen har jag gått på babymassage. Mest för min skull för att jag var i så stort behov av att träffa vuxna och dessutom inte vara själv hela dagarna. Barnen gillade det också, fram till att de kunde krypa, för då var krypandet mycket roligare än att ligga still på någon urtvättad filt och få lyxig helkroppsmassage.

Nu är barnen 3 och 5,5 år. Sedan några veckor tillbaka så får de återigen massage i samband med att jag smörjer deras torra kroppar. Massagekunskaperna framtagna ur djupet av minnet, lite trevande först, bättre och bättre ju fler gånger de utförs. Och de njuter. Båda två.

Lycka.

h1

Ja må hon leva!

maj 15, 2009

Jag vaknar först. Väcker barnen lite försiktigt och båda kommer själva ihåg att det är min dag i dag. Paket har barnen också som fixats med hjälp av pappan och mormor. Presenter överlämnas tillsammans med skönsång från Storebror och då höll jag på att börja grina. Vilken utveckling från förra året!

Det blir en bra dag trots allt!

h1

New York

maj 14, 2009

Det är inte bara skit hela tiden. Jag har ju trots allt varit i New York.

NY-090514

h1

37

maj 14, 2009

I morgon fyller jag år.

37.

Min första födelsedag i lägenheten. Känns vemodigt. Inget kaffe på sängen, inget självklart ”Grattis”, men barnen finns här, vilket gör att det ändå känns ok.

På kvällen kommer mamma och hennes man över. Min lillasyster likaså. Vi ska grilla, dricka lite vin, prata och ha trevligt. Var tanken.

Mamma vill väl, men denna gång blir det så tillkrånglat och nu känns det bara som om jag vill hoppa av hela cirkusen. Fan vad jag hatar att vara såhär less.

h1

Nattligt äventyr

maj 14, 2009

Vid elvatiden igår hör jag en hård duns och sedan ett illvrål från barnens rum. Storebror som ramlat ur sängen nu igen, tänker jag, men skyndar mig eftersom illvrål inte brukar komma i samband med urrullning ur sängen.

Där sitter han, med handen i pannan och blod som sipprar genom fingrarna. Pulsen på mig går upp, såklart, men samtidigt blir jag iskall i dessa situationer (tack för det). Tar bort hans hand, kollar hur djupt och långt såret är. Frågar hur han mår, ifall han har ont på fler ställen än i pannan. Såret är inte så djupt, men det blöder en del, så funderingar går till ifall jag måste åka in till akuten med honom.

Då vaknar Lillasyster (de delar ju ändå rum så konstigt vore väl annars). Grinar gör hon, kräver uppmärksamhet, men min bestämda ton gör att hon fattar allvaret och lägger sig ner – och, trot eller ej, somnar om.

Jag ringer till pappan, han får komma och ta hand om Lillasyster när jag åker in med Storebror. Och i dessa lägen när det verkligen gäller är han fantastisk. Inget gnäll, han bara kommer över. Inget ifrågasättande. Precis som det ska vara.

In på akuten. Såret tejpas ihop. Och Storebror stoltserar nu med ett mycket stort plåster i pannan.

h1

Flatline

maj 13, 2009

Det finns en tomhet i min kropp som breder ut sig mer och mer. Inte varje dag, men ofta gör den sig till känna. En tomhet som säger: ”Jaha ska livet vara så här nu. Blir det inte mer?”

Livet rullar liksom på, jag lever, men mer än så är det inte. Den mest påtagliga känslan i och med tomheten är att glädjen i mig har slocknat. Visst kan jag bli glad, skratta så att jag tjuter, men det är något som saknas. Det glada känns inte äkta.

Jag märker det när jag är med barnen när jag inte som förut hjärtligt kan skratta med dem, eller för all del åt dem när de inte ser. Jag märker det också ihop med mina vänner när jag umgås med dem men ändå inte är närvarande. Jag märker det med min familj där jag då och då stöter bort dem på ett sätt som jag inte gjort förut.

Känslorna gör mig frustrerad eftersom jag vet att jag kan vara och känna annat. Känslorna gör mig också rädd, för vad händer om det blir värre?

Mitt liv känns nu som där någon fått hjärtstopp och bara en rak linje syns på skärmen. Inga toppar, inga dalar, bara tråkigt jävla rakt.

h1

Överlämningsdag

maj 13, 2009

Idag är det överlämningsdag. Jag hatar dem. Jag går som på nålar på jobbet och väntar på mail från pappan med info om barnen. Jag undrar vad han kommer att skriva om denna gång. Kommer jag att bli arg, besviken, nöjd eller kanske till och med glad (inte för att det har hänt någon gång).

Så kommer mailet. Inget särskilt. Pappan berättar hur barnen mår och jag får också en liten inblick i vad de gjort. Som sig bör. Men det tär. Jag vill inte ha inblick, jag vill inte veta hur livet ser ut på andra sidan. Inte med Henne. Tillsammans med mina barn.

Samtidigt så måste jag veta. För att kunna ta hand om barnen på ett bra sätt. För att jag och barnen ska på ett naturligt sätt kunna prata även om de sakerna som händer på pappans dagar, speciellt nu då pappan flyttar ihop med den nya.

Men fan vad överlämingsdagar gör mig låg.