h1

Flatline

maj 13, 2009

Det finns en tomhet i min kropp som breder ut sig mer och mer. Inte varje dag, men ofta gör den sig till känna. En tomhet som säger: ”Jaha ska livet vara så här nu. Blir det inte mer?”

Livet rullar liksom på, jag lever, men mer än så är det inte. Den mest påtagliga känslan i och med tomheten är att glädjen i mig har slocknat. Visst kan jag bli glad, skratta så att jag tjuter, men det är något som saknas. Det glada känns inte äkta.

Jag märker det när jag är med barnen när jag inte som förut hjärtligt kan skratta med dem, eller för all del åt dem när de inte ser. Jag märker det också ihop med mina vänner när jag umgås med dem men ändå inte är närvarande. Jag märker det med min familj där jag då och då stöter bort dem på ett sätt som jag inte gjort förut.

Känslorna gör mig frustrerad eftersom jag vet att jag kan vara och känna annat. Känslorna gör mig också rädd, för vad händer om det blir värre?

Mitt liv känns nu som där någon fått hjärtstopp och bara en rak linje syns på skärmen. Inga toppar, inga dalar, bara tråkigt jävla rakt.

Annonser

2 kommentarer

  1. Uch va tråkigt att du mår kasst. Ju längre man mår dåligt över att ”allt” är fel, blir ju dte automatiskt ännu mer störande ju längre det pågår.. då det tycks besvara frågan ”ska det vara såhär” jakande varje dag. Nähä ingen förändring idag heller. Hmpf.

    Du är ledsen. Fortfarande tagen av över det som hänt, både chocken och alla nya situationer som hela tiden uppstår.
    Du är besviken på livet och känner inte den sprittande bubblande glädjen trots att du vill.
    Men snart har du gått hela tråkvarvet runt och då kan du parera de tricksiga passagerna, lite som ett dataspel…? Snart är du proffs och vet att ladda och ta sats inför stupen (överlämningsmejln, t ex..) och glida på rekordhastighet, TILL NÄSTA NIVÅ.

    Och du saknar någon att dela ditt liv med. ”Det du känner är helt normalt”. Men för att tjata, det du känner ÄR helt normalt…HerreGud bortsett från allt kraffs så har du ju förlorat din man och vi behöver alla nån att älska (och projicera lite livsångest på) och bli bortgullade av.

    Det kommer inte alltid vara såhär.
    Det kommer komma kraftiga kickar som får dig att studsa tillbaks. Uppåt alltså.


    • Jag hoppas verkligen på lite uppåtvindar snart. Kanske är jag inte helt redo ännu. Men snart!

      Det känns som om jag har en hel del att göra med att jobba på min egen självkänsla. Den har nog tagit mer stryk än jag någonsin trott.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: