På fredag är de hos mig igen.

Två veckor utan barnen. Idag, tillsammans med allt det andra, gör det fysiskt ont i mig av saknad. Idag går jag sönder inuti.

När glädjen försvann.

Idag slog det mig. Att jag faktiskt inte mår bra. Att jag behöver hjälp.

—

I helgen har jag haft en fantastiskt rolig helg tillsammans med mina vänner. Det har varit fest, skoj och aktiviteter i en salig blandning. Från fredagseftermidagen till söndagseftermiddagen. Så kom tystnaden efter allt det roliga och jag dök rakt ner i mörkret. Ensamheten kom som ett brev på posten. Ledsenheten kändes men kom inte riktigt fram genom allt skydd. Och precis såhär är det för mig och har varit länge; jag måste fyllas med aktiviteter för att hålla mig över ytan, gör jag inte det hamnar jag i det apatiska, det svarta.

Så idag på jobbet. Stegen är tunga för att överhuvudtaget ta mig in. Väl på plats så orkar jag inte ta mig för någonting av vikt. Bara sitter av tiden. Kombinationen av att inte göra något och känslan av så många måsten i arbetet gör att jag känner mig dålig och illojal. Styrkan för att komma igång finns inte. Inte ens i närheten.

—

Istället googlar jag. Och tur är väl det. Mina symtom stämmer överraskande(?) väl in på nedstämdhet/depression alternativt stress/överarbetad. Mera googling och trådar utslängda för att få hjälp. Jag hoppas att jag får tid snabbt.

I en annan tid.

Och i samma ögonblick så saknar jag honom. Hans läppar mot mina. Hur hans kropp följer min perfekt när vi somnar nära, nära. Hur han kan se på mig, med sina vackra ögon med de långa ögonfransarna. Hans sätt att säga till mig: ”Andas, Linda, andas.” när han ser hur stressad jag är. Han vackra röst när han sjunger för mig. Hans hand i min.

Det hade kunnat bli bra. I en annan tid.

The Lovers.

Idag tog det slut. Kärlekssagan. Nu börjar singellivet igen. På gott och ont. Med skratt och gråt.

Det var mitt val att gå. Kanske borde jag varit tydligare där och då att min gräns låg så nära som den faktiskt gjorde. Då kanske han lättare skulle förstå att dagens händelse bara var det som fick min redan fyllda bägare att rinna över.

Vi ska prata han och jag. Om det som varit och hur det blev. Det känns viktigt för mig att få ett bra avslut, dels för att jag fortfarande tycker om honom, men också för att vi kommer att mötas igen eftersom vi har gemensamma vänner. Och gemensamma vänner vill jag fortfarande att vi ska ha.

Min tid med honom har lärt mig en hel del. Hur det känns att vara galet förälskad med pirret i magen och att inte kunna tänka på något annat än honom. Jag har också lärt mig att sätta mina villkor för vad som är jag. Var mina gränser går. Och så har jag för första gången någonsin litat på min magkänsla innan jag har blivit överbevisad om att den är korrekt.

Jag har mycket att tacka honom för och jag är glad för att vi fick denna tid tillsammans även om det slutade som det gjorde.

Bekräftelseloop from hell.

Jag söker bekräftelse. Hela tiden just nu. Ibland får jag den, oftast inte.

Mitt beteende är inte sunt, jag vet det, men jag fastnar i bekräftelseloopen titt som tätt. Det vettiga vore att släppa taget och se vart resan för mig.

Åtta år.

Idag fyller du 8. Och jag älskar dig så att mitt hjärta kan spricka. Din pliriga blick när du gjort något bus, ditt stora långa lockiga hår, ditt leende som lyser upp i hela ditt ansikte, ditt snälla kärleksfulla sätt. Allt detta och mycket mer därtill gör att du är den finast pojken i hela världen.

Jag är så glad för att du valde att komma till mig!

Kommer jag någonsin läka?

Återigen pratar vi han och jag. På ett bra sätt. Vi är snabbt och smidigt på samma planhalva och livet känns lättare.

Sen vill inte tekniken och missförståndens väg blir större och större. Min ilska växer sig lika stor och med samma hastighet som sms borde ha och känslan av att återigen bli lurad ligger som en fet klump i magen. Teknikstrulet löser sig i alla fall tillslut och allt får naturliga förklaringar, men jag sitter ändå här med den äckliga känslan av att bli förd bakom ljuset.

Lurad. Det värsta för mig.  Att bli lämnad, att han inte längre skulle ha några känslor för mig kan jag fixa, men just lurad och ljugen för, där brister det för mig. Jag kan inte hantera det.

Och det är en stor sorg som dyker över mig. En ledsenhet över att min tillit raseras på några få ynka sekunder. Och jag undrar för mig själv ifall jag alltid kommer att vara såhär rädd för att bli lurad, ifall såren aldrig kommer att läka utan bara rivas upp så snart något påminner det minsta.

3,5 år sedan. Det är lång tid. Jag har för länge sedan förlåtit pappan. Han är numer min vän. Men såren de ligger kvar.

När livet är uppdelat.

Jag sitter på pendeltåget. Från honom och hem till mig. Från ett liv till ett annat, där jag fortfarande har svårt att växla mellan att vara mamma och att vara bara Linda.

En önskan och längtan att båda liven ska rymmas i samma kropp har börjar ta form. Går det?

Vikten av tid.

Vi har inte träffats på några veckor han och jag. Eller jo, det har vi, men då har barnen också funnits där. Det blir annorlunda då, med barnen omkring. Jag blir mer mamma, såklart, och kärleken till honom får komma i andra hand. Min spontanitet och, i viss mån, min glädje döljs under ett tjockt lager av ansvar och skuld.

Skuld för att Lillasyster visar med all tydlighet att hon inte gillar att tid tas från henne och ges till honom. Hon, mitt lilla yrväder, blir inåtvänd och tyst vilket triggar alla mina knappar. Det känns tungt när det är så, samtidigt förstår jag att hennes reaktion är högst rimlig. Skuld också för att Storebror finner sig så bra i situationen och att han därför får än mindre uppmärksamhet för att jag inte räcker till när Lillasyster kräver allt.

Och i allt detta kring barnen så ifrågasätter jag ifall jag gör rätt val. Är kärleken värd att utsätta barnen, och mig själv, all denna tyngd som det medför? Men vad är alternativet? Att leva själv resten av livet som Han sa?

Så äntligen får vi lite tid för oss själva. Han och jag. Där jag kan få plats i hans famn och bara tänka på mig och på oss. Där jag återigen hittar tillbaka till mina känslor för honom och där ömheten och kärleken växer sig allt starkare. Där glada Linda utan allt ansvar kan ta form och plats.

Dagens berg- och dalbana.

Idag drog paniken till. Hårt. Rädslan för att bli lämnad, övergiven och oälskad ramlade över mig. Små, små saker samlade i tropp gjorde att känslorna kom. Och när känslorna väl var där gick de inte att hejda.

Jag vill inte vara så här. Samtidigt förstår jag att jag reagerar. Jag håller på att öppna upp. Visa mig. Och visa mig mycket. Det gör mig sårbar och så förbannat rädd.

—

Nu. Huvudet högt. Lite lycka i magen. Här och nu kommer tillbaka.

 

Fokus på barnen.

Osäkerhet som drar tag i mig. Gammalt skit som poppar upp. Idag gäller det att hålla igång, inte stanna och tänka.

Fokus på barnen.

När världarna byts.

Idag byts vuxenvärlden mot mammavärlden. Ett skifte som denna gång är tuff. Ett skifte som för med sig dåligt samvete och ledsenhet.

Jag borde njuta av att mina barn är hemma efter en vecka i Spanien med sin pappa. Istället möter jag dem med dåligt tålamod och tankar långt bort i fjärran.

Förnuft eller känsla?

Han har fått träffa barnen. Redan. Och det känns helt rätt. Inga konstigheter.

Samtidigt ringer det i öronen på mig alla de gånger jag förmanat pappan att inte låta barnen bli introducerade för tidigt. Eller alla de bloggar, böcker och tidningsartiklar som jag läst och som säger ”Skynda långsamt”.

Jag kan på intet sätt försvara mitt beteende. Jag kan inte backa upp detta med mer än att känslan säger ja.

Och varför säger jag ja? För att jag är kär? För att förnuftet inte styr?

Eller är det så att jag inte ska tänka så mycket utan mer bara gå på mina känslor?

Skala av mig.

Vi har träffats flera gånger nu. Han och jag. Han får mig att skratta, känna mig som kvinna och vi kan prata med varandra om saker jag brukar tycka är svåra att prata om. Han är fin.

I allt detta bra känner jag samtidigt att jag tagit på mig ett yttre skal. Ett skal jag inte vill ska finnas. Med skalet blir jag inte riktigt sann och sann är precis det jag vill vara med denna man.

Vårkänslor, kom till mig!

Jag önskar så att jag kunde bli kär. Riktigt
kär med fjärilar i magen. Sådär kär som man ska va nu på våren.

Så kär vill jag bli.

2006-04-24

Idag fyller Lillasyster 5 år. Lillfisen har blivit stor. Ingen bebis längre.

Hon älskar att vara med och laga mat och lyckan är extra stor då hon får skära med den vassa kniven. Hennes vilja är stark och de bestämda åsikterna gör att hon aldrig bär byxor. Någonsin.
Gosigare unge får jag leta efter och hennes bästa plats är i någons knä.

För fem år sen kom du till världen älskade m. Jag är mycket glad för att du valde mig till din mamma.
Jag älskar dig!

Mina älskade ungar.

Barnen. Äntligen hemma. Just nu är jag lite förälskad i mina egna barn. Där jag bara kan fastna i mitt eget stirrande på hur fina de är.

Det var länge sedan jag kände som jag precis nu känner för mina barn. Lyckan över att de har kommit till mig. Att jag får äran att ha dem.

 

Jag släppte. För fan, jag släppte.

Vi, eller rättare sagt jag, ville inte hänga vid poolen varje dag, så andra dagen begav vi oss iväg till en närliggande strand för att bada i Atlanten och göra fina sandslott i den svarta lavasanden. Jag hade sett framför mig, sådär lite romantiskt, hur vi skulle bada alla tre (pappa ville vara kvar på hotellet) i havet och bara ha det bra under förmiddagen.

Denna dag blåste det ganska mycket dock så Lillasyster ville inte bada utan valde själv att stanna på stranden då jag och Storebror tog ett snabbt dopp. Så ser jag vågen, en stor rackare som kommer in mot oss och jag håller i Storebror med båda mina armar och tar vågen i ryggen.

Kraften i vågen är enorm. Jag tappar direkt fotfästet och sugs under vattnet, med Storebror i famnen. Och så blir allt kaos. Balansen finns ingenstans och jag släpper Storebror ur mitt grepp. JAG-SLÄPPER-STOREBROR-UR-MITT-GREPP! Under vattnet. Så känner jag botten med fötterna. Hittar Storebror precis där jag lämnat honom, framför mig. Tar tag i honom och vi kommer tillsammans upp ur vattnet och kan dra in luften i lungorna.

Ångesten är momentan när jag inser att jag kunde ha förlorat honom där och då. Och det skulle helt och hållet vara mitt fel. Jag släppte taget. Om mitt barn. Fruktansvärt. Det trodde jag aldrig att jag någonsin skulle göra. Aldrig, aldrig, aldrig.

Men jag gjorde det.

Jag tackar så till högre makter, min lyckliga stjärna eller vad som för att det gick bra. Att han fanns där framför mig. Att Lillasyster ville vara kvar på stranden. Att allt gick väl. Känslan att jag släppte kommer jag få leva med under lång tid. Kanske för alltid.

En överraskning som heter duga.

Höga var förväntningarna när jag väckte ungarna tidigt, tidigt på onsdagsmorgonen för att åka till Arlanda. Inget problem där inte att få upp de sömnvarma barnen. Resan ner gick bra och första doppet intogs efter snabb uppackning. Vädret soligt som sig bör med härliga 28 grader.

En del av den stora poolen där vi tillbringade vår tid.

På morgonen därpå då vi glatt tågade ner till frukostbuffén så står han plötsligt där. Som gubben i lådan – min älskade pappa. Haj Gomman! säger han på rungande skånska. Hakan trillade ner i golvet på mig, för detta var verkligen en överraskning som jag aldrig någonsin räknat med. Underbart!

Och barnen. De gillade skarpt att ha morfar omkring sig. 6 dagar tillsammans. Det längsta i sträck någonsin för dem.

Det är din dag i dag!

Idag fyller han år. Min fina sexåring blir 7. Stort. För oss båda.

Han har vuxit mycket, kanske inte så mycket på längden, men mentalt. Oj, oj vad det har hänt grejer där på ett år! 6-års trotsen är förbi och över. Istället har jag fått en mer självsäker unge som helt nyligen börjat fråga frågor. Om allt. Hela tiden. Han har också fått humor, där han kan få mig att skratta så att jag kiknar.

Lego är fortfarande hans favoritsysselsättning, tillsammans med allt annat som går att bygga. Men byggandet är bara steg ett i en hel process där han sedan har avancerade rollekar med sina gubbar mitt i sina konstruktioner. Nu under sommaren har han och Lillasyster också funnit varandra och kan, faktiskt, leka tillsammans i någon timme utan bråk.

Jag är så stolt över denna unge. Så stolt! Och älskar honom oändligt mycket.

Minnesnotering:

Längd: 120 cm

Vikt: ca 20 kg

Tänder: Två tappade (de främre, nere)

Tre lösa (nere på var sida om de två nya, en av de främre, uppe)

En sexårstand har kommit

Kan skriva och läsa