Dejten. Hur gick det med den?
Vad sägs om total attraktion, lika nivå på samtalen och en kille som är öppen, känslosam och dessutom snygg.
Men. Såklart att det finns ett men. Skild i november förra året. Han säger själv att han inte har en aning om vart han är i livet och vart han är på väg. Han är mycket tydlig med det.
Mitt förnuft säger att jag ska backa, inte ge mig in i detta eftersom det troligaste är det inte kommer bli bra.
Min känsla är att jag faller som en fura.
Jag har tillbringat några dagar hos finaste vännen och hennes man. De båda flyttade från mitt område till en annan stad för en liten tid sedan och när jag numer tillbringar tid med dem så blir det över några dagar och inte som innan över en middag med mycket vin.
Det är härligt att vara hos dem. Avslappnat. Där det är helt ok att vila lite på eftermiddagen om man skulle vilja. Och det är lätt att hjälpa till hos dem, där jag kan rota i alla skåp för att hitta en bra skål till salladen, utan att känna att jag är i vägen eller måste fråga om allt. Jag gillar det. Och jag känner också att de är glada för att deras vänner kommer och hälsar på även nu när de flyttat.
Vi var fler som var där. Revisorn från förra sommaren var en av de andra. Och det är något med honom. Han påverkar mig. Varje gång vi ses. Jag får liksom inte ut honom ur mitt system. Känner mig attraherad. Vill mer. Men det är stopp där. Jag vet ju det och därför blir det jobbigt att ha dessa känslor. Det stör mig. Mycket.
Försöker få ihop en bra personbeskrivning av mig själv på dejtingsidan. Allt annat än lätt. Skitsvårt faktiskt. Vill vara kort och koncis. Helst lite rolig också. Sådär med glimten i ögat.
Det går sådär.
Väggen är riven och dammet upptorkat. Delvis i alla fall. Grannar som gjort liknande ingrepp har berättat långa historier om hur de fortfarande hittar damm i sina gömmor. Vet inte ifall det säger saker om dammet i sig eller grannars förmåga att städa.
—
Sommaren har kommit och tillsammans med den reggade jag mig återigen på dejtingsida. Jag vill komma ut, bli uppvaktad och flirtad med. Så håll tummarna för att jag får många svar.
Födelsedagskvällen blev riktigt lyckad. Bästa vännerna fanns med. Firade. Skålade i rosé på härlig uteservering i Stockholm. Otippad kom kollegan med vän förbi. Verkligen otippat.
Kollegan. Han blir jag inte riktigt klok på. Status från hans sida är som förut. Men ändå hörs vi på något sätt varje eller varannan dag. Ibland sover jag över. På min sida av sängen. Aldrig på hans. Och jag undrar så varför han fortfarande vill ses. Vad får han ut av det? Vi är som vänner, fast ändå inte. Konstigt.
Men den största frågan är kanske ändå: Vad får jag ut av det? Spänningen kanske. För laddat är det mellan oss. Och detta spel kan jag spela med i eftersom jag faktiskt inte är förälskad i honom. Hade känslorna varit större, mer, hade priset varit för högt och jag hade lagt av för länge sedan. Men nu.
Jag spelar med.
I måndags fick jag följande sms från kollegan:
”Vill du sova över? Jag tror inte jag kan bidra med så mkt närhet dock, bara så du vet. Kan förklara sen. Men sällskap iaf. Kanske film? 
”
(Jag förstod direkt vad det hela handlade om. Att han har känslor för en annan tjej (som just nu befinner sig på andra sidan jorden), något som han tidigare varit tveksam om, och att han nu inte vill ha ett sexuellt förhållande med mig. Inget konstigt med det. Öppenheten har funnits där hela tiden från båda.)
Min första tanke var att jag inte skulle åka dit. För vad skulle jag dit att göra? Men så åkte jag i alla fall. För att höra han berätta med egna ord, för sällskapets skull och för min egen bekvämlighet av att slippa åka till Stockholm från Uppsala sent på kvällen efter en lång arbetsdag.
Kvällen bjöd på film och sen prat. Han är bra att prata med kollegan. Jag övar liksom med honom. Att berätta om mig själv, säga vad jag tycker och tänker, ta plats och visar mina svagheter. Det är bra. Samtidigt känner jag mig lite utnyttjad. Att han har ändrat förutsättningarna och jag fortsätter ändå att komma, som en snäll liten hund.
Dubbla är mina känslor. Lika mycket som jag kan tänka mig att få hans sällskap för att slippa ensamheten och för att han är trevlig, lika mycket känner jag att jag slänger bort min tid. En tid jag kunde ha för att hitta någon annan som kan ge mig mer.
Jobbveckan avslutades med att jag återigen träffade kollegan. Tredje gången på 7 dagar. Och däremellan har vi chattat och smygtittat på varandra i lunchmatsalen. Kan ju låta som om vi har något på gång och något är det ju helt klart, men det som är skönt är att vi båda vet att detta inte kommer att leda till ett förhållande. Däremot tycker vi båda om varandras sällskap och vi har otroligt kul tillsammans.
Och det är så skönt med denna rakhet där det inte finns plats för spekulationer, undringar och spel.
Det är precis det som jag behöver just nu.
Lördagen tillbringades med U. Lagade god mat, tände brasa och hade det bra helt enkelt. Däremot har min förälskelse tagit slut. Jag träffar honom gärna mer, lite sådär sporadiskt, men ett ”riktigt” förhållande kommer jag inte ha med honom. Och jag tror att det passar honom bra. Han är inte redo och jag tänker inte vänta.
Kollegan har säkerligen ett finger med i spelet för att jag så lättvindligt avfärdar U. Däremot vet jag direkt att kollegan och jag inte kommer att bli kära i varandra. Det är inte det som är grejen med honom och det är väl uttalat mellan oss båda.
Jag gillar spänningen. Där allt är hemligt med kollegan. Där U ringer när jag är hemma hos honom. När kollegan sms:ar när jag sitter i bilen med U (oj, vad stressad jag blev över det). På jobbet där bara han och jag vet, där vi kan flina åt varandra tvärs över matsalen och tänka saker som ingen annan skulle ana.
För att inte tala om alla bekräftelse jag får. Shit, den går jag igång på.
Samtidigt vet jag att jag balanserar på slak lina. Där allt det roliga kan falla platt ner. Ta slut närsomhelst. Och det kommer att kännas. Men idag vill jag bara leva, ha kul för stunden, njuta. Så jag är inte så snusförnuftig som jag brukar vara och på något vis känns det bra. Mycket bra.
När jag blev singel och då jag började må någorlunda bra efter skilsmässan så sa jag alltid att jag skulle ha en hel hög killar. Där det skulle bli lite farsartat när någon av männen ringde precis då jag befann mig hos någon annan. Hittills har det inte varit så. Inte alls. Jag har varit glad om jag fått hångla lite då och då.
Så träffade jag U. Och det har ju varit en bergochdalbana. Därefter kom kollegan som en joker i leken och gav mig den distraktion som jag så väl behövde för att få en annan inställning till U och mina känslor för honom.
Idag: Är hos kollegan. Då ringer U.
Farsen har börjat.
Jag är som sagt sjuk, vilket innebär att jag också är själv. Ensam. Jag gillar inte att vara just ensam, får mig att känna lite panik och en rastlöshet som ökar ju längre dagen går.
Fast denna gång tar jag också tillvara på tiden genom att tänka;
U. Vad vill jag med honom? Tankar som; Skulle jag kunna ha honom som älskare ändå? Skulle det räcka för mig? Skulle jag klara av det? Och hur förklarar jag det för honom i så fall? Eller är det bara att jag försöker hålla kvar det som jag kanske kan få av honom och ge vika på min kravspec?
U har väckt saker i mig som legat slumrande under lång tid. Fysiskt. Det är som ett uppvaknande på mer en ett plan och jag känner starkt att jag inte vill tillbaka till det slumrande stadiet igen. Sen behöver det inte vara U som upprätthåller det fysiska, det kan vara någon annan. Men fan, hur. HUR?
Som en bubblare i hela historien dyker mitt i denna veva en kollega upp och tar kontakt. Lite oskyldigt flirtigt. Men dock flirtigt. Jag har just nu stort behov av att bli bekräftad så för mig är det spännande och jag hakar på. Jag förstår att han är ett substitut för U, att jag ska ha något annat att tänka på. Men gör det något att det är just så? Eller springer jag från det ena till det andra och missar vad livet vill säga mig? Och vad är mitt ansvar inför kollegan?
En sak som jag har svårt för är att uttrycka vad jag vill ha ut av ett förhållande, vad jag tycker är viktigt för mig. Svårt för att jag är rädd för att förlora det som jag eventuellt skulle kunna ha. Istället anpassar jag mig, följer med, ställer inga krav. Förminskar mig själv.
Det får vara slut på det nu. Nu sätter jag upp mina villkor för vad jag behöver för att må bra i ett förhållande.
1) Bekräftelse. Jag behöver det. Jag vill ha det. I form av telefonsamtal. I form av sms. Jag vill känna mig åtrådd.
2) Närhet. Ofta och mycket. Att ta på varandra, att ha fysisk kontakt, är jätteviktigt för mig. Som en smekning över kinden, en strykning över armen när man samtidigt står och lagar mat ihop. Måste ha detta.
3) Kärlek. Såklart.
4) Sex. Bra sex.
5) Respekt. Mina åsikter är viktiga. Tål att lyssnas på.
Jag tror inte U är beredd att ge mig detta. Inte alla punkter i alla fall. Tråkigt tycker jag, för han har många rätt också. Jag kan förstå varför han inte kan ge mig det jag vill ha. Jag kan verkligen förstå det. Men det spelar ingen roll. Jag vill ha allt. Får jag inte det då får det faktiskt vara.
Jag har mina barn varannan vecka, U likaså. Däremot har jag bytesdag på fredagar och han på måndagar vilket innebär att vi bara kan träffas varannan helg. Inte så ofta kan man ju tycka, dessutom var jag i Vemdalen min förra barnfria helg.
Kontentan är att det var ett tag sedan vi träffades nu. Och vi hörs bara lite då och då i telefon. Jag tycker att det både är skönt och tråkigt att vi inte har tätare telefonkontakt.
Skönt för att jag är sjukt trött på kvällen då barnen har lagt sig, samtidigt som jag tycker det är svårt att lära känna någon över telefon. Jag vill helt enkelt se människan jag pratar med. Ha ögonkontakt, se kroppsspråket. Viktiga grejer för mig.
Sedan tycker jag att det är tråkigt eftersom jag blir osäker på vad han vill och är ute efter. Dessutom hinner mina känslor mattas av under tiden. Pirret blir inte lika pirrigt efter några dagar. Jag glömmer helt enkelt bort hur det var sist vi sågs.
Kanske analyserar jag för mycket (Tvillingmamman skulle definitivt påstå det) istället för att se tiden i an och vänta in helgens dejt. Troligtvis är det så.
Helst skulle jag vilja skriva sms till U om hur mycket jag saknar honom. Hur jag längtar. Att jag ser fram emot att träffas nästa helg. Mycket. Men jag törs inte. Rädd för att vara för på. Skrämma iväg. Rädd för att inte få svar. Eller att inte få rätt svar, för vad gör jag då?
Denna balansgång. Detta spel. Jag vill inte spela, men samtidigt lämnar jag mig själv så sårbar om jag bara öppnar upp och visar mig själv.
Killar är ett konstigt släkte. Jag förstår dem helt enkelt inte. Kanske ska det vara så. Vad vet jag.
U ringde igår. Som om inget hänt. Och kanske hade det inte det för honom. Han lever kanske helt i nuet, fullt upptagen med hämta och lämna karusellen. Vardagen. Kanske är det bara i min värld som bergochdalbanan finns. Där nedförsbacken kommer i faslig fart då bekräftelsen inte dyker upp.
Samtalet var i alla fall bra. Trevligt. Gav mig återigen pirr i magen.
Jag känner mig ovanligt lugn med U. Säker på något konstigt vis, trots samtalet i söndags. Svårt att förklara. Kanske har jag stängt av, fast jag tror ändå inte det. Jag tror mer att det är att jag tycker om honom, jag är intresserad och detta får mig att må bra.
Så jag försöker stanna kvar i känslorna som får mig att må bra.
Än så länge gör jag så.
Update: Skit! Det funkade i några timmar. Nu är jag helt plötsligt osäker. Jävligt osäker.
Jag ringer U när jag är på väg hem från skidåkarhelgen. För att säga hej och för att jag längtat.
Men samtalet blir lite krystat och segt. Saknaden av att han spontat inte frågar hur jag haft det, utan att jag får driva samtalet och berätta, gör mig konfunderad. Det kan finnas miljoner med skäl, men tanken som slog mig när vi lade på var: ”Undrar ifall han hör av sig till mig igen?”
Idag är jag supertrött. Självförvållat. Gårdagen innehöll trevligt sällskap med U och för lite sömn.
Idag betalar jag priset.
Mer än gärna.
Skitirriterad är jag idag. Eller blev på eftermiddagen är mer korrekt att säga. Irriterad på allt och inget. Jobbigt. Ingenjör som jag är gör jag en lista:
Jag har berättat för han (nä, nu får jag börja kalla honom för U), för U, att jag bloggar. För att det är en stor del av mig och det är dessutom en viktig ventil för mig att kunna skriva av mig, speciellt när det är något som är tufft och svårt. Jag kände mig lite mallig där och då när jag berättade, visste att det skulle kunna chocka lite att jag bloggade. Jag var också helt säker på att bloggen inte går att googla upp och hitta. Inte utan mycket letande i alla fall och med rätt sökord i texten, vilka jag inte delat med mig av.
Nu är jag inte riktigt lika säker längre, tycker att det finns vägar att hitta. Såklart. Allt pingbackande hit och dit mellan nya och gamla bloggen gör sitt till. Denna vetskap gör att jag känner mig lite hämmad i bloggandet. Att jag får tänka ett varv till vad jag bloggar om och på vilket sätt jag gör det. Vissa saker om mig passar helt enkelt inte att veta rätt upp och ner via en dator, när man precis har träffats. Vissa saker passar mycket bättre att berätta in real life.
Men det är svårt, för jag har så mycket tankar om allt detta nya; Varför gör han si, varför gör han så, vad tycker han nu, gillar han mig, eller inte, är det en fling, tänker han längre, tänker jag längre, vill han träffa mig snart igen, hur får vi in det med alla barnen, hur tänker han där, hur tänker jag där..?
Jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ska hantera detta.
Förslag?
Du bläddrar just nu i arkivet för kategorin flirt.
