Vikten av tid.

Vi har inte träffats på några veckor han och jag. Eller jo, det har vi, men då har barnen också funnits där. Det blir annorlunda då, med barnen omkring. Jag blir mer mamma, såklart, och kärleken till honom får komma i andra hand. Min spontanitet och, i viss mån, min glädje döljs under ett tjockt lager av ansvar och skuld.

Skuld för att Lillasyster visar med all tydlighet att hon inte gillar att tid tas från henne och ges till honom. Hon, mitt lilla yrväder, blir inåtvänd och tyst vilket triggar alla mina knappar. Det känns tungt när det är så, samtidigt förstår jag att hennes reaktion är högst rimlig. Skuld också för att Storebror finner sig så bra i situationen och att han därför får än mindre uppmärksamhet för att jag inte räcker till när Lillasyster kräver allt.

Och i allt detta kring barnen så ifrågasätter jag ifall jag gör rätt val. Är kärleken värd att utsätta barnen, och mig själv, all denna tyngd som det medför? Men vad är alternativet? Att leva själv resten av livet som Han sa?

Så äntligen får vi lite tid för oss själva. Han och jag. Där jag kan få plats i hans famn och bara tänka på mig och på oss. Där jag återigen hittar tillbaka till mina känslor för honom och där ömheten och kärleken växer sig allt starkare. Där glada Linda utan allt ansvar kan ta form och plats.

5-årskontroll.

Lillasyster har passerat 5 och därför gjort den sedvanliga 5-årskontrollen på BVC. Sista gången innan skolan. Herregud vad stor hon blivit!

Så för minnets skull:

Längd: 108,2 cm (till hennes och min förtret, Vilda Musen kräver 110 cm)

Vikt: 17, 7 kg

Rita gubbe skulle det göras. Noga var det med gräset som gubben skulle stå på. Likaså med himlen. Tog säkert 15 minuter att fixa för henne. Gubben däremot gick på 10 sekunder. Han var liksom sekundär i hennes teckning.

Hoppa på ett ben, räkna till 10, koll av färgkunskap och kökunskap (tydligen viktigt att det går att vara lugn och stå i kö). Och så fick mamman skryta över sitt yrväder och berätta att Lillasyster både läser och skriver.

Spruta i armen. Lillasyster fnittrigt nervös (när blev hon så?) och satt nära mig i famnen. Gick hur bra som helst men öm kommer hon bli.

2006-04-24

Idag fyller Lillasyster 5 år. Lillfisen har blivit stor. Ingen bebis längre.

Hon älskar att vara med och laga mat och lyckan är extra stor då hon får skära med den vassa kniven. Hennes vilja är stark och de bestämda åsikterna gör att hon aldrig bär byxor. Någonsin.
Gosigare unge får jag leta efter och hennes bästa plats är i någons knä.

För fem år sen kom du till världen älskade m. Jag är mycket glad för att du valde mig till din mamma.
Jag älskar dig!

Mina älskade ungar.

Barnen. Äntligen hemma. Just nu är jag lite förälskad i mina egna barn. Där jag bara kan fastna i mitt eget stirrande på hur fina de är.

Det var länge sedan jag kände som jag precis nu känner för mina barn. Lyckan över att de har kommit till mig. Att jag får äran att ha dem.

 

Fantastiska BUP

Storebror har sedan skolstarten (då det nya hemmet med pappan utan bonussyskon och bonusmamma blev vardag) inte velat gå till sin pappa. Han gråter och uttrycker kraftigt att han inte vill. Detta har också smittat av sig till Lillasyster som gör likadant som hennes stora idol Storebror. Det hela är jobbigt både för mig, barnen och såklart för deras pappa.

Under denna tid har pappan och jag kunnat prata om detta. Kanske inte alltid i sin mest konstruktiva form, men dialogen har alltid funnit i alla fall (vilken stor skillnad det blivit det senaste året!). Nu har det dock gått lång tid och detta börjar tära på oss alla och jag har känt att jag famlar i mörkret för hur jag ska bete mig i denna situation och inte vetat hur jag ska stötta barnen på bästa vis.

Så igår ringde jag till BUP för att få råd hur jag, och vi, ska gå vidare.

På 15 minuter gav denna fantastiska kvinna på andra sidan telefonluren, mig så många konkreta råd och den riktning på vägen framåt som jag så länge saknat. De främsta råden var att vi alla; barnen, pappan och jag, sätter oss tillsammans och pratar om vad som känns jobbigt hos hemma hos pappan (inte som nu då jag pratar på mitt håll med barnen och pappan pratar på sitt). Kanske saknas det några grejer hemma hos pappan som ger trygghet när de är hos mig. Kanske ska några gosedjur följa med barnen när de byter hem? Kanske någon leksak? Kanske finns det någon rutin som barnen gillar hemma hos mig som de också vill ha hos pappan? Eller något annat. Detta ska vi tillsammans diskutera.

Kvinnan på BUP betonade också att Storebrors och Lillasysters reaktion är högst normal efter att ha haft en turbulent tid. Skilsmässan mellan mig och pappan, inflytt med den nya familjen och nu utflytt från den nya familjen. Mycket har hänt i livet runt pappaveckan. Och att mycket handlar om att det inte finns någon trygghet i hemmet, ingen stabilitet, men att det inte beror på pappans förmåga att vara en bra pappa, utan på situationen som barnen befinner sig i. Hon tyckte också att jag kunde boosta pappan med självförtroende i att han är en bra pappa. Och där är verkligen något jag kan ta till mig eftersom jag ibland har en underliggande ton i att det är hur pappan beter sig, eller inte beter sig, som är problemet. Och mindre självförtroende i sin papparoll är inte vad barens pappa behöver just nu. Tvärtom!

Efter samtalet med kvinnan på BUP blev jag lite gråtmild, över de konkreta råden, över att det kommer ordna sig. Och också över att Sverige är ett sådant fantastiskt land som tillhandahåller hjälp för vilsna föräldrar som mig.

 

Begravning.

I fredags var det begravning. Barnens gammelfarfar, dvs pappans farfar. För barnen var gammelfarfar den första i deras närhet som dött och för pappan och mig var det en självklarhet att de två skulle vara med på begravningen. För att döden är en naturlig del av livet och för att en begravning, speciellt då någon dött efter ett långt och rikt liv, kan vara en mycket fin ceremoni.

Begravningen var lugn och rofylld. Prästen gjorde en strålande insats där hon lotsade oss genom gammelfarfars liv. Lillasyster blev mycket ledsen i slutet av begravningen, men satt hos sin pappa, där de tillsammans kunde få närhet hos varandra under den sorgsna stunden. Storebror var mer samlad men för honom kom det ledsna under den efterföljande middagen då ett kort gick runt på gammelfarfar som var taget bara några dagar innan han gick bort.

Jag själv är mycket tacksam för att jag fick vara med på begravningen och att jag togs emot med öppna armar, trots att jag numer inte tillhör den delen av familjen. Jag är glad för att jag var med och delade upplevelsen med barnen och jag tror också att pappan tyckte det var skönt att jag fanns där eftersom han hade sin egen sorg att ta hand om mitt bland barnen.

Jag släppte. För fan, jag släppte.

Vi, eller rättare sagt jag, ville inte hänga vid poolen varje dag, så andra dagen begav vi oss iväg till en närliggande strand för att bada i Atlanten och göra fina sandslott i den svarta lavasanden. Jag hade sett framför mig, sådär lite romantiskt, hur vi skulle bada alla tre (pappa ville vara kvar på hotellet) i havet och bara ha det bra under förmiddagen.

Denna dag blåste det ganska mycket dock så Lillasyster ville inte bada utan valde själv att stanna på stranden då jag och Storebror tog ett snabbt dopp. Så ser jag vågen, en stor rackare som kommer in mot oss och jag håller i Storebror med båda mina armar och tar vågen i ryggen.

Kraften i vågen är enorm. Jag tappar direkt fotfästet och sugs under vattnet, med Storebror i famnen. Och så blir allt kaos. Balansen finns ingenstans och jag släpper Storebror ur mitt grepp. JAG-SLÄPPER-STOREBROR-UR-MITT-GREPP! Under vattnet. Så känner jag botten med fötterna. Hittar Storebror precis där jag lämnat honom, framför mig. Tar tag i honom och vi kommer tillsammans upp ur vattnet och kan dra in luften i lungorna.

Ångesten är momentan när jag inser att jag kunde ha förlorat honom där och då. Och det skulle helt och hållet vara mitt fel. Jag släppte taget. Om mitt barn. Fruktansvärt. Det trodde jag aldrig att jag någonsin skulle göra. Aldrig, aldrig, aldrig.

Men jag gjorde det.

Jag tackar så till högre makter, min lyckliga stjärna eller vad som för att det gick bra. Att han fanns där framför mig. Att Lillasyster ville vara kvar på stranden. Att allt gick väl. Känslan att jag släppte kommer jag få leva med under lång tid. Kanske för alltid.

Stoppa pressarna!

Lillasyster har idag slutat med napp!

Vägen dit har varit lång och jag har länge försökt locka med olika mutor som hon skulle få den dagen hon bestämde sig för att sluta med napp. Ingen av mutorna har fallit i god jord. Inte ens den att hon fick välja vad hon ville i leksaksaffären.

Däremot har hon länge, länge tjatat om att hon vill ta hål i öronen. Riktiga hål. Inte bara sådana som man klämmer fast, för det är minsann inte roligt! Så tillslut föll både jag och pappan till föga och sa att slutar hon med napp så får hon lov att ta sina hål i öronen, vilket vi berättade för henne för några veckor sedan.

Idag hade hon bestämt sig. Idag sa hon att hon slutat med napp och gick och slängde samtliga i papperskorgen.

Det här med att ha kontroll.

Lillasyster fick nyligen en mycket kraftig reaktion på att hon blivit biten av myggor. Så pass kraftig att jag var tvungen att åka in med henne till närakuten där hon fick både en cortisonkur och antihistamin. Hon har varit känslig för myggbett tidigare år också men aldrig på detta sett som nu skedde. I och med detta så har hon nu fått medicin som hon ska ta varje dag förebyggande om hon vistas där mycket mygg finns.

Jag är säkerligen i oroligaste laget då det gäller mina barn. För jag oroar mig ofta för att det värsta kan hända och jag vill vara förberedd om så skulle vara fallet. Pappan ligger åt motsatt håll och det är väl bra eftersom han kan väga upp för mitt ibland hysteriska sett.

Men nu är han på landet för sin semester med barnen. Det kryllar av mygg. Och jag tror säkert att han tar Lillasysters känslighet på allvar. Jag tror det. Men ändå tycker jag att det är jobbigt. För jag kan inte vara där och se hur stora hennes myggbett blivit. Jag kan inte avgöra hur allvarligt det är. Jag måste lita på att pappan klarar av det själv.

Men att säga att jag tar det med ro, det är att komma med osanning.

Deprimerande trötthet.

Jag är så förbannat trött.

Inte så konstigt eftersom Lillasyster har haft astma tre nätter i rad, där jag haft henne i min säng för att ömsom stilla min egen oro när hon hela tiden hostar och ömsom ge medicin alternativ lyfta upp henne på alla kuddar som hon har under ryggen. Igår natt var det bättre, astman är på väg bort, men istället hade hon ramlat av gungan i hög fart precis innan hämtningen från dagis. Rakt ner på bakhuvudet. Så pass illa att hon skulle väckas var annan/var tredje timme under natten för att utesluta hjärnskakning.

Det är jobbigt för henne. Det är jobbigt för mig. Vi är trötta båda två.

—

Tröttheten kommer också av att jag och min syster är osams, eller vad vi nu är. Hon finns i mina tankar stora delar av dagen. Oro, ilska och saknad i blandad kompott.

—

Mitt i tröttheten så kommer allt det andra som ett brev på posten. Ensamhetskänslorna som inte går att trycka ner. Hopplöshet av att mannen med stort M inte dyker upp av sig själv. Tårarna som bränner bakom ögonlocket när jag minst av allt anar det.

Idag är jag trött. På allt.

Lillasyster har 4-årskontroll.

Lillasyster har avverkat sin första, och sista, 4-årskontroll. En mycket stolt mamma kunde se hur hon koncentrerat lyssnade på tonerna vid hörselkontrollen och svarade med jag hör nu och det låter varannan gång (eftersom BVC-tanten gav henne två svarsförslag). Lika koncentrerad var hon vid syntesten, hoppa på ett ben och gå balansgång, men mest koncentrerad var hon när en gubbe skulle ritas, då åkte nästan tungan ut mellan läpparna.

Fantastisk är hon, Lillasyster. Ville göra så väl i från sig. Lite typiskt för en 4-åring. En fin fjärilstatuering valde hon ur burken som hon nu stolt visar upp för omgivningen.

Och så lite fysiska data:

Längd: 100 cm

Vikt: 15,8 kg

—

Den gångna veckan har det varit mycket lugnare då det gäller trots. Vi vilar båda två. Och jag tankar kärlek med Lillasyster. Det är skönt att kunna känna obegränsad kärlek till henne just nu, för mitt i det trotsiga är det så mycket annat som kommer framför kärleken. Även fast den alltid ligger där under, så döljs den av allt det andra.

Energismitta.

Idag på jobbet, där ett möte precis avklarats och jag skulle ta mig till nästa, gick jag ute i det fina vädret med ansiktet vänt mot solen. Jag njöt av värmen och ljuset. Helt plötsligt, mitt i ett steg, så kände jag det. Lycka. Total lycka. Hela jag uppfylldes av känslan. Det var ett tag sedan det hände sist. Jag kommer inte ens ihåg när det var.

Jag blev så glad och mycket tacksam över allt jag faktiskt har. Mina fina barn. Storebror och Lillasyster. Jobbiga är de, men oj vad jag älskar dem. Gränslöst.

Lyckan över att våren verkar ha vunnit över vintern. Äntligen är den jobbiga tvekan över.

Lyckan över att jag har tagit ställning, för mig själv, i var jag står i förhållande till min karriär och mitt eget välbefinnande. Att jag tagit de viktiga stegen för att bromsa framfarten av alla mina stressymtom.

Lyckan över att jag, just nu, har ett stort lugn i allt vad som gäller kärlek och relationer. Att den biten kommer att lösa sig, av sig själv, så småningom.

Känslan gav mig energi som heter duga. Idag har jag sprudlat på jobbet och smittat andra med energi.

24 april 2006

För fyra år sedan kom världens sötaste yrväder till världen. Redan som bebis var hon bestämd. Ville bara amma när hon själv var hungrig. Aldrig annars. Inte för närhet. Bara för mat.

Närheten har hon tagit ändå och gör fortfarande med en självklarhet som bara hon har. Hon kryper bestämt upp och myser i famnen. Gosar in sig. Smeker lätt på huden eller klappar på kinden.

Och jag njuter. Jag skulle inte kunnat få en mer fantastisk Lillasyster än den jag fått.

Kära Lillasyster, jag älskar dig av mitt hela hjärta.

Idag är det din dag.

Sammandrabbningar på hög nivå.

Lillasyster som just kommit ur sin långvariga treårstrots har nu klivit in i nästa.

Mycket vilja har hon lilla damen och jag är helt slut efter våra sammandrabbningar. Allt som gäller mat är äckligt, bara genom att glutta lite snabbt så vet hon det. Resten i livet är, för henne, helt fel. Är det inte fel bestick, så är det fel ordning på vem som går ut genom dörren på väg till dagis, eller så blir hon arg för att hon kom sist, eller varför inte även bli arg på att hon kom först. Plus allt annat som är fel, fel, fel, vilket hon ständigt uttrycker, gärna med en gnällig röst.

Jag fattar att hon testar gränser, att hon kollar att jag pallar trycket. Att jag finns kvar även om hon beter sig illa. Jag fattar det.

Men ändå, det tar på mig dessa kamper. Att ständigt varva gränssättning med oändligt tålamod. Ibland vill jag bara sjunka ner på köksgolvet och grina ögonen ur mig för att det är så jobbigt.

Jag hoppas att vi snart kommer in i en lugnare period, så att både jag och Lillasyster kan få andas och återhämta oss.

När bitterheten kom till Solna

Idag är jag så jävla bitter. Som om jag trillat tillbaka ett år i hela skilsmässoprocessen.

Troligtvis beror det på att det är en högtid i full gång och jag är ensam, utan barn, och självvalt även ensam utan vuxna runt mig. Jag har idag också gått igenom samtliga fotografier av Lillasyster eftersom hon ska få ett fotoalbum på sin 4-årsdag som handlar om henne och genomgången drog igång ett och annat.

Lillasysters 1-års dag. Pappan var inte där. För jag hade precis kommit på honom att han fortfarande hade kontakt med tjejen på jobbet som han varit otrogen med, trots att han sagt att han inte träffade henne längre. Det blev för mycket för mig och jag kastade helt enkelt ut honom ur vårt gemensamma hem. Trots Lillasysters första födelsedag.

Bilderna visar finaste flickan. 1 år. Mamman och pappan påväg att skiljas. Och jag känner återigen olyckan som jag kände då. Smärtan. Ilskan. Fan hon var bara 1. Storebror var bara 3,5. Man får inte hitta en annan då. På något vis lappar pappan och jag ihop det hela. Han kommer hem. Tillbaka. Och vi har vår bästa sommar sedan barnen kom till oss.

Jag bläddrar vidare bland fotografierna. Lillasyster fyller 2. Denna gång är det på riktigt. En ny kvinna för pappan. Huset är sålt, lägenheter är köpta, men vi har ännu inte flyttat. Denna gång firar vi tillsammans. Men sorgen finns i bilderna. I mina ögon.

Lillasyster är fortfarande liten. Storebror likaså.

Lillasyster fyller 3. Det firas hemma hos mig med hela tjocka släkten. Från både min sida och pappans. Pappan är med. Det är strålande väder och vi kan sitta ute trots att det bara är april. På födelsedagskalaset så berättar pappan för alla när han och den nya ska flytta ihop. Något som jag inte fått veta tidigare. Flytten går en knapp månad senare.

När alla gått hem är jag galen och ringer till pappan, som gått iväg med barnen, och skäller. Och skäller. Och skäller. Trots att barnen står bredvid honom hela tiden och hör. Jag skäms som ett djur efteråt. Gör så fortfarande. Jag borde valt ett bättre tillfälle. Jag borde tagit hänsyn till barnen. Men jag lät mig själv och mina känslor gå före.

Ytterligare ett år har snart passerat. Lillasyster fyller 4 om tre veckor. Halva sitt liv har hon levt med båda sina föräldrar. Den andra har hon hoppat mellan hemmen. Jag hoppas att fotografierna från hennes kalas bara kommer att föra med sig bra minnen i framtiden.

När allt flyter en onsdagkväll.

Det märks att barnen börjar bli större och mer självständiga. Nu till exempel:

Storebror pysslar med lego vid köksbordet och hittar alla bitar utan hjälp. Lillasyster sitter självvalt på sitt rum och gör armband och hon kommer ut i köket då hon behöver hjälp, jag behöver inte gå dit.

Och jag. Jag får en bloggstund trots att barnen är vakna.

Idag är en bra kväll. För oss alla.

Blixtvisit till mammaliv.

Igår när jag skulle åka till en av mina vänner så skulle jag först stanna till vid affären. Jag parkerar utanför och när jag slår igen bildörren ser jag pappan komma mot mig. Vi hälsar och jag frågar om barnen är med. Han pekar på deras bil och där sitter alla barnen. Mina två och den nyas tre. Jag öppnar bildörren på Lillasysters sida och hon sträcker sig mot mig, blir jätteglad och ropar ”Mamma!”. Storebror sitter bak och jag når bara hans händer som han sticker fram under nackstödet. Vi håller händerna hårt. Pappan och hans nya går in och handlar och jag blir kvar med alla barnen tills de kommer tillbaka. Vi småpratar, jag och de 5 små. Hennes barn tittar nyfiket på mig och jag tittar lika nyfiket på dem.

Så kommer pappan och hans nya tillbaka. Jag säger hej då till barnen.

Efteråt. En stor tomhet. En stor sorg. För att jag snubblat på mina egna barn en lördagskväll. 5 minuter av smeka på kinden, hålla handen, prata lite om dagen. Sen åkte de bort, eller hem, hur man nu ser det.

Känslan sitter kvar. Som en tagg i hjärtat.

Lillasyster spekulerar.

Lillasyster sitter på toaletten, jag står i dörröppningen och väntar på att hon ska bli klar. Hon tittar ingående på mig. Länge. Sen kommer det: ”Mamma, det ser ut som du har en bebis i magen.”

Jaha, där rök lördagsgodiset för Lillasyster.

Less is more?

Lillasyster gillar ringar

Less is more är inget som gäller för Lillasyster!

Irriterande lista.

Skitirriterad är jag idag. Eller blev på eftermiddagen är mer korrekt att säga. Irriterad på allt och inget. Jobbigt. Ingenjör som jag är gör jag en lista:

• Pappan och jag går tillsammans med båda barnen till doktorn för rutinkontroll av deras astma. Lillasyster har mycket tunna strumpbyxor. Ni vet sådana tunt stickade i något blommönster där det är stora maskhål för att göra mönster. Jag hatar denna typ av kläder över huvudtaget, speciellt då hon är 3,5 och ska, i mitt tycke, ha praktiska kläder som går att leka i utan problem. Men. MEN. Jag bestämmer inte över Lillasysters klädsel då hon är hos sin pappa. Däremot blir jag sjukt irriterad av att hon inte har något annat på fötterna än dessa håliga strumpbyxor. Rätt ner i skorna bara. Tjoff. Fan det är ju typ hur kallt som helst. Vad, tänker pappan på? Vad tänker han med?

• För några dagar sedan frågade jag pappan om han hade Storebrors fotbollskläder och skor. Viktigt eftersom imorgon startar träningen efter juluppehållet. Själv hade jag inte hittad dem här hemma. Inget svar har jag fått på min fråga. Idag hos doktorn frågade jag igen, men han kunde inte svara eftersom han inte kollat upp detta. Idag när jag är på väg hem från jobbet, 19.30, ringer han mig och säger att han inte hittar skiten. Jag blir ännu mer irriterad och tycker att han kunde fan sagt det lite tidigare än halv åtta på kvällen dagen innan träningen. Men mest irriterad blir jag eftersom när jag kommer hem så hittar jag grejerna hemma hos mig. Mitt fel alltså. Sjukt störd blir jag på det! Nu kan jag inte ens vara arg på pappan. Usch.

• Sist men inte minst. U, denna U, såklart. Han gör mig osäker. Osäker på om han är intresserad eller ej. Ibland har jag självförtroende som heter duga. Men just idag skulle jag behöva bli bekräftad. Att det är något bra på gång. Att han vill. Självklart skickar jag ett sms för att bli bekräftad (jag vet Lotten, jag skulle ju inte, jag skulle skicka till dig istället…) och såklart får jag inget svar alls. Nada. Och jag satt verkligen och tänkte: ”Skicka inte sms:et. Skicka inte sms:et. Det är bara för kontroll och bekräftelse. Du kommer inte få det på detta viset. Ring istället.” SKICKA? JA.