Idag fyller Lillasyster 5 år. Lillfisen har blivit stor. Ingen bebis längre.
Hon älskar att vara med och laga mat och lyckan är extra stor då hon får skära med den vassa kniven. Hennes vilja är stark och de bestämda åsikterna gör att hon aldrig bär byxor. Någonsin.
Gosigare unge får jag leta efter och hennes bästa plats är i någons knä.
För fem år sen kom du till världen älskade m. Jag är mycket glad för att du valde mig till din mamma.
Jag älskar dig!
Så undersökningen.
Läkaren känner grundligt igenom mina bröst. Länge och väl där jag säger att jag har ont. Återkommer flera gånger till samma ställe. Så säger hon att hon känner något. En annorlunda vävnad som hon inte kan förklara vad det är.
Oron stiger till oanade nivåer. Ska jag dö nu? Jag har ju två små barn. Hur ska det gå med dem? Utåt ser jag nog förvånansvärt lugn ut.
Remiss i handen. Direkt ner en våning för mammografi och eventuellt ultraljud med tillhörande provtagning. Snabba ryck, som spär på oron men jag är ändå är tacksam för att allt går i ett nafs. Bröst som trycks ihop till mycket platta tillgångar och därefter en väntan på resultat.
”Allt ser fint ut”, säger sköterskan.
Tack gode gud, tänker jag.
.
Sitter i väntrummet på bröstmottagningen. Koll bara över smärtan, eller rättare sagt värken, som funnits under längre tid i ena bröstet. Säkerligen ingenting att oroa mig för, men oroar mig är just vad jag gör.
Livets bräckliget visar sig i all sin glans.
Du bläddrar just nu i arkivet på Jag och mina små för april, 2011.
