Erkännande

Bara så att ni vet: Jag spelar LEGO Star Wars bara för att kunna hjälpa Storebror när han kör fast.

Storebror pratar skilsmässa

Under middagen idag blev Storebror helt plötsligt ledsen, utan egentlig anledning. Det kom bara över honom. När jag frågade var det var så visade det sig att han var ledsen för att pappan och jag inte bor ihop. Att han inte kan ha oss båda samtidigt. Hela tiden.

Lillasyster och jag hade ett liknande samtal i torsdags, fast då inte ett ledset sådant, där hon undrade varför jag och pappan inte bor ihop. Min förklaring var att för att bo ihop måste man vara kär i varandra och att jag och pappan inte är det längre. Vi har varit kära, men att vi inte är det nu.

Lillasyster förklarade därför för Storebror att mamma och pappa inte är kära i varandra. Storebror tittade på mig och frågade efter en stund: Mamma, kan du bli kär i pappa igen? Om pappa och ”den nya” bråkar mycket så kanske de slutar vara kära i varandra, då kan ju du blir kär i pappa!

Och jag fick förklara att jag inte tror att jag kommer att bli kär i pappa igen och att jag inte tror att pappa kommer bli det i mig heller. Tårarna svämmde över i Storebrors ögon. Lillasyster tröstar med: Gråt inte, vi äter ju lördagsgodis nu!

Och jag får fortsätta att förklara att det är helt ok att vara ledsen för att mamma och pappa inte vill bo ihop längre. Och att vi får göra det bästa av situationen. Att vi kan fråga pappan om bara vi fyra kan hitta på någonting ibland. Kanske gå på bio ihop, eller museum.

Hela samtalet var bra. Jobbigt med bra. I efterhand tycker jag att jag borde tagit upp Storebror i knät istället för att låta han sitta kvar på stolen bredvid mig och bara stryka han över håret och kinderna. Nästa gång gör jag så.

Det var också bra för att Storebror vågar prata om svåra saker, att han inte håller det inom sig som han så ofta har tendenser att göra. Det var också bra för att jag så starkt känner att jag och pappan måste hålla sams, vara vänner, göra saker tillsammans i en liten grupp på oss fyra. Det måste vi kunna ge barnen.

Samtidigt blir jag låg av samtalet. En tung sorg och skuld kommer över mig. För att barnen alltid, eller i alla fall länge, kommer ha denna längtan att det ska bli pappan och jag igen. Och jag kan aldrig ge dem det som de önskar sig högst av allt. Och nu för tiden vill jag inte ge dem det heller.

 

Uppdatering

Killar och tjejer är ju helt klart olika. Efter 8 för mig innebär att man ringer någon gång mellan 8 och tjugo över. Tiden gick och telefonen var knäpptyst. Så tyst att jag kollade att ljudsignalen var på. Halv nio började jag tänka; nä, han gillade nog inte min röst, min upptagna stil vid baket, eller något annat. Och så började jag slappna av, för jag var verkligen spänd för att jag viste att han skulle höra av sig. Jag slappnade av så pass mycket att Storebror som inte kunde somna fick komma upp, sitta i soffan och kolla Idol.

Strax före nio ringer han. Helt klart efter åtta. Killtid liksom. Och så är han jättetrevlig. Undrar om det är en bättre tid nu än igår. Jag berättar att Storebror är vaken och han undrar ifall han ska återkomma, men jag säger att det är ok, men att vi inte kan prata så länge.

Vi pratade stort och smått ett tag, men stora kontentan är i alla fall att vi bokade en dejt. För att ta en drink tillsammans och tycker vi att det är trevligt så käkar vi middag också. Fast man får ju ha ett tålamod som heter duga som varannanveckasförälder där bara hälften av tiden är möjlig. Och har man dessutom som jag ett 60-års kalas inbokat i Skåne nästa barnfria helg så fick vi glatt vänta till den 19 december.

Men vad fan, jag har bra vibbar om detta.

Tvillingmamman fixar ragg.

Fina, fina Tvillingmamman gick på fest i helgen. Där raggar hon upp en kille till mig. En lång, mörk och trevlig kille. 42 år. Har barn. Han verkade med på noterna och mitt telefonnummer delades ut för ett par dagar sedan.

Idag ringde han, mitt i storbaket med Lillasyster. Olägligt alltså. Men han var mycket artig och frågade när han kunde ringa igen. Det gillar jag skarpt; att han ringer igen och inte att jag ska ringa när jag inte är i en oläglig situation. Jag är för jämlikhet i mångt och mycket, men när det gäller flört så går jag helt klart igång på initiativ och självsäkerhet.

Så imorgon runt 8 bloggar jag inte. Då pratar jag i telefon.

Tjejkväll med Lillasyster

Vi har överlämningsdag på fredagar, men idag är det ett undantag. Idag hämtar jag Lillasyster. Bara Lillasyster. Vi ska ha tjejkväll, där vi ska baka kaka till mitt jobb, äta sjukt mycket mandariner och physalis (Lillasysters favoriter) och kanske får vi även tjuvstarta på julmusten inköpt till 1:a advent. Somna i min säng får hon naturligtvis också.

Vilken härlig dag!

Lillasyster hämtades på dagis av min mamma i torsdags för att spendera lite tid tillsammans. Det här kom med posten idag:

Lillasysters konst.

Gömstället försvann.

Under veckor av hektiskt jobb har jag kunnat gömma mig själv bakom just jobbet. Nu är stora jobbprojektet slut och jag står helt naken och blir överhopad av mina egna känslor som helt plötsligt får utrymme och plats. Och jag kan inte värja mig. Med ens befinner jag mig i nedstämt läge där vardagen suger, där jag känner mig som en dålig mamma som inte räcker till för mina barn och där jag har funderingar som; Ska livet vara såhär nu?

 

Lite pirr i magen tack.

Just nu önskar jag mig en man att vara förälskad i. Och som är förälskad i mig. Såklart. Men jag orkar inte ragga. Har inte energin.

Så snälla alla, håll tummarna att det helt plötsligt sitter en man i min soffa. Förälskad och klar.

När lyckan inte begränsas av mamma- eller pappavecka.

Storebron och Lillasyster är hos pappan. Och lite, eller egentligen mycket, har förbättras i min och pappans relation från det att vi skilde oss tills idag 1. 5 år senare, för idag kom nämligen följande bilder tagna från pappans mobil:

Andra tanden som Storebror tappar.

Sa jag att Storebror är sex år och att jag är grymt stolt över hans skrivkunskaper? Sa jag det?

Ska jag fylla tomrummet med känslor nu eller?

Mitt roligast jobbprojekt har haft stora slutpresentationen idag. Nu ekar det tomt i kroppen. Saknaden efter pulsen, uppmärksamheten och känslan av att göra ett viktigt och uppskattat jobb har redan infunnit sig.

Samtidigt förstår jag att det är bra för mig att inte jobba i detta tempo i en allt för lång tid. Jag förstår det verkligen. Men idag är jag ändå ledsen.

Saker som irriterar

07.30 skickar jag ett sms om att Lillasyster är sjuk till pappan. Nu, efter att hela dagen har gått har jag fortfarande inte fått någon kommentar. Småaktigt av mig kanske, men jag blir sur.

Mitt eget halsonda som tar kraft och energi.

Punktering på Lillasysters vagn.

Stressen över att stora jobbpresentationen på torsdag inte är en bra kombination med VAB.

Vad oro kan föra med sig

Den här veckan utan barnen har gått i orons tecken. För Storebror. För pappan. Oron har tärt och tagit kraft och glädjen har inte funnits där speciellt mycket. Längtan efter barnen denna vecka har också varit stark. Mycket mer påtaglig än annars.

Men oron har också fört med sig något bra. Det har gjort att jag och pappan pratat med varandra på ett annat sätt en tidigare. Han och jag har fått lägga bort ”vår historia” för att komma fram till lösningar som funkar för barnen. Det har inte varit lätt. Inte för mig. Inte för pappan.  Men vi har kommit en lång bit på vägen för att bli två bra föräldrar som är skilda och har barn tillsammans.

Att inte palla mer

Storebror fick i fredags en läxa, där han skulle berätta när och var han var född, hur lång han var och vad han vägde. Till detta skulle ett fotografi följa med. Ett foto då han var liten. Läxan skulle lämnas in senast på tisdag. Eftersom alla kort från då Storebror var liten fortfarande ligger i en kartong i min källare så kom pappan, tillsammans med barnen, förbi idag för att hämta upp ett lämpligt kort till läxan. Jag hade innan varit nere och valt ut ett gäng kort som Storebror kunde välja mellan.

Allt frid och fröjd kan man tycka, men fan, det var allt annat än frid och fröjd. Jag med känslor utanpå denna helg. Längtan efter barnen stor redan i fredags. Lillasyster som kastar sig om min hals direkt de kommer hem till mig och säger med ledsen och lågmäld röst: Jag vill stanna hos dig mamma, jag vill inte vara med pappa. Och hon trycker sig mot mig och kramar sig fast. Hårt. Jättehårt.

Jag säger: Jag ska inte vara hemma, jag ska åka bort till en kompis. Varvid Storebror säger: Men mamma, kan inte vi få följa med dit då? Och jag får säga att det inte går och att de kommer få det bra hemma hos pappa, att de ska åka och hämta killarna (den nyas barn) och att jag ringer och pratar med dem i veckan.

Lillasyster släpper taget om min hals, med tårar som rullar på hennes kinder och Storebror tittar på mig med sina stora mörkbruna ögon.

Och jag. Jag går sönder inuti.

Fuck varannanveckaliv

Idag är det fredag. Överlämningsdag. Har de senaste veckorna fungerat bra. Jag har inte känt mig nedstämd och ensam.

Idag är det annorlunda. Känner att sju dagar är långt. Jättelångt. Kanske beror känslan på att Lillasyster är sjuk och hon och jag fick hela dagen tillsammans, eller att pappan kom och hämtade här hemma, istället för att jag lämnade barnen på morgonen och stressade iväg till ett hektiskt jobb.

Idag tycker jag att varannanveckalivet suger. Det suger fett.

Börjat kissa i sängen

Storebror har börjat kissa i sängen. Det händer 1-2 gånger i veckan sedan fem, sex veckor tillbaka.

Kanske är det något som bara hör ihop med att hela hans kropp växer, att han snubblar sig fram, äter som en häst och är allmänt 6-årsaktig till humöret. Detta tillsammans med att han, som alltid, sover djupt gör kanske att han kissar i sängen. Jag hoppas det. Och någonstans långt nere i magen känner jag också att det är troligast att det är just på detta vis.

Men samtidigt kan jag inte släppa pappans ledsna i hallen och att Storebrors kissande i sängen hör ihop med en oro för pappan. 

Och jag vet inte heller hur jag ska gå vidare. Typ söka hjälp. Men var? Eller ska jag bara fortsätta att byta lakan på natten?

Alltsammans gör mig orolig.

Tårar i hallen

I fredagsmorse kom pappan över för att lämna barnen till mig. Som vanligt hade han glömt hälften av ytterkläderna. Han började då ifrågasätta att jag verkligen behövde alla kläder varvid jag svarade emot. Stämningen började bli dålig där i hallen, inte alls som jag tänkt att det skulle bli. Så tittar jag på pappan. Jag menar, tittade på riktigt. Och då ser jag att pappan mår skit. Jag stannar upp mitt i det arga och frågar honom: Men, hur mår du? Pappan börjar gråta och tårarna rinner sakta längs med hans kinder.

Jag frågar pappan vad det är, men han vill inte berätta, så jag tränger mig inte på. Men helt klart är något skit.

Min första tanke är naturligtvis att det är problem på hemmaplan. Och inom mig sitter en liten jävul som ler lite i smyg och säger: Vad var det jag sa? Men samtidigt tycker jag att det är förjävligt om det är struligt för honom. Dels för att jag inte tycker om när någon mår dåligt, oavsett om denna någon är pappan eller inte. Men framförallt vill jag ju att pappan och den nya ska ha det bra för barnens skull. Jag vill att barnen ska må bra oavsett om de bor hemma hos mig eller hos pappan, att det ska vara lugnt kring barnen.

Men pappan kan självklart vara ledsen för annat. Fast något säger mig att så inte är fallet, för i så fall skulle han inte stå och gråta i min hall en fredagsmorgon, då skulle han gråta i sin egen hall.