Lite pirr i magen tack.

Just nu önskar jag mig en man att vara förälskad i. Och som är förälskad i mig. Såklart. Men jag orkar inte ragga. Har inte energin.

Så snälla alla, håll tummarna att det helt plötsligt sitter en man i min soffa. Förälskad och klar.

När lyckan inte begränsas av mamma- eller pappavecka.

Storebron och Lillasyster är hos pappan. Och lite, eller egentligen mycket, har förbättras i min och pappans relation från det att vi skilde oss tills idag 1. 5 år senare, för idag kom nämligen följande bilder tagna från pappans mobil:

 

Sa jag att Storebror är sex år och att jag är grymt stolt över hans skrivkunskaper? Sa jag det?

Ska jag fylla tomrummet med känslor nu eller?

Mitt roligast jobbprojekt har haft stora slutpresentationen idag. Nu ekar det tomt i kroppen. Saknaden efter pulsen, uppmärksamheten och känslan av att göra ett viktigt och uppskattat jobb har redan infunnit sig.

Samtidigt förstår jag att det är bra för mig att inte jobba i detta tempo i en allt för lång tid. Jag förstår det verkligen. Men idag är jag ändå ledsen.

Saker som irriterar

07.30 skickar jag ett sms om att Lillasyster är sjuk till pappan. Nu, efter att hela dagen har gått har jag fortfarande inte fått någon kommentar. Småaktigt av mig kanske, men jag blir sur.

Mitt eget halsonda som tar kraft och energi.

Punktering på Lillasysters vagn.

Stressen över att stora jobbpresentationen på torsdag inte är en bra kombination med VAB.

Vad oro kan föra med sig

Den här veckan utan barnen har gått i orons tecken. För Storebror. För pappan. Oron har tärt och tagit kraft och glädjen har inte funnits där speciellt mycket. Längtan efter barnen denna vecka har också varit stark. Mycket mer påtaglig än annars.

Men oron har också fört med sig något bra. Det har gjort att jag och pappan pratat med varandra på ett annat sätt en tidigare. Han och jag har fått lägga bort ”vår historia” för att komma fram till lösningar som funkar för barnen. Det har inte varit lätt. Inte för mig. Inte för pappan.  Men vi har kommit en lång bit på vägen för att bli två bra föräldrar som är skilda och har barn tillsammans.

Att inte palla mer

Storebror fick i fredags en läxa, där han skulle berätta när och var han var född, hur lång han var och vad han vägde. Till detta skulle ett fotografi följa med. Ett foto då han var liten. Läxan skulle lämnas in senast på tisdag. Eftersom alla kort från då Storebror var liten fortfarande ligger i en kartong i min källare så kom pappan, tillsammans med barnen, förbi idag för att hämta upp ett lämpligt kort till läxan. Jag hade innan varit nere och valt ut ett gäng kort som Storebror kunde välja mellan.

Allt frid och fröjd kan man tycka, men fan, det var allt annat än frid och fröjd. Jag med känslor utanpå denna helg. Längtan efter barnen stor redan i fredags. Lillasyster som kastar sig om min hals direkt de kommer hem till mig och säger med ledsen och lågmäld röst: Jag vill stanna hos dig mamma, jag vill inte vara med pappa. Och hon trycker sig mot mig och kramar sig fast. Hårt. Jättehårt.

Jag säger: Jag ska inte vara hemma, jag ska åka bort till en kompis. Varvid Storebror säger: Men mamma, kan inte vi få följa med dit då? Och jag får säga att det inte går och att de kommer få det bra hemma hos pappa, att de ska åka och hämta killarna (den nyas barn) och att jag ringer och pratar med dem i veckan.

Lillasyster släpper taget om min hals, med tårar som rullar på hennes kinder och Storebror tittar på mig med sina stora mörkbruna ögon.

Och jag. Jag går sönder inuti.

Fuck varannanveckaliv

Idag är det fredag. Överlämningsdag. Har de senaste veckorna fungerat bra. Jag har inte känt mig nedstämd och ensam.

Idag är det annorlunda. Känner att sju dagar är långt. Jättelångt. Kanske beror känslan på att Lillasyster är sjuk och hon och jag fick hela dagen tillsammans, eller att pappan kom och hämtade här hemma, istället för att jag lämnade barnen på morgonen och stressade iväg till ett hektiskt jobb.

Idag tycker jag att varannanveckalivet suger. Det suger fett.

Börjat kissa i sängen

Storebror har börjat kissa i sängen. Det händer 1-2 gånger i veckan sedan fem, sex veckor tillbaka.

Kanske är det något som bara hör ihop med att hela hans kropp växer, att han snubblar sig fram, äter som en häst och är allmänt 6-årsaktig till humöret. Detta tillsammans med att han, som alltid, sover djupt gör kanske att han kissar i sängen. Jag hoppas det. Och någonstans långt nere i magen känner jag också att det är troligast att det är just på detta vis.

Men samtidigt kan jag inte släppa pappans ledsna i hallen och att Storebrors kissande i sängen hör ihop med en oro för pappan. 

Och jag vet inte heller hur jag ska gå vidare. Typ söka hjälp. Men var? Eller ska jag bara fortsätta att byta lakan på natten?

Alltsammans gör mig orolig.

Tårar i hallen

I fredagsmorse kom pappan över för att lämna barnen till mig. Som vanligt hade han glömt hälften av ytterkläderna. Han började då ifrågasätta att jag verkligen behövde alla kläder varvid jag svarade emot. Stämningen började bli dålig där i hallen, inte alls som jag tänkt att det skulle bli. Så tittar jag på pappan. Jag menar, tittade på riktigt. Och då ser jag att pappan mår skit. Jag stannar upp mitt i det arga och frågar honom: Men, hur mår du? Pappan börjar gråta och tårarna rinner sakta längs med hans kinder.

Jag frågar pappan vad det är, men han vill inte berätta, så jag tränger mig inte på. Men helt klart är något skit.

Min första tanke är naturligtvis att det är problem på hemmaplan. Och inom mig sitter en liten jävul som ler lite i smyg och säger: Vad var det jag sa? Men samtidigt tycker jag att det är förjävligt om det är struligt för honom. Dels för att jag inte tycker om när någon mår dåligt, oavsett om denna någon är pappan eller inte. Men framförallt vill jag ju att pappan och den nya ska ha det bra för barnens skull. Jag vill att barnen ska må bra oavsett om de bor hemma hos mig eller hos pappan, att det ska vara lugnt kring barnen.

Men pappan kan självklart vara ledsen för annat. Fast något säger mig att så inte är fallet, för i så fall skulle han inte stå och gråta i min hall en fredagsmorgon, då skulle han gråta i sin egen hall.

Längtan efter barnen

Det är sex dagar sedan jag såg mina barn. Längtan är nu fysisk. Det gör ont i kroppen av saknad. Tröttheten efter för många långa dagar på jobbet gör också sitt till att den jobbiga längtan blir än värre.

Middagen inhandlades sent på pizzerian och där ser jag en pojke i Storebrors ålder som får hjälp att ta på sig jackan av sin pappa. Närheten av pappan till sonen var mycket synlig och gjorde att jag blev än mer påmind om vad jag längtar efter och synen fick mig nästan att börja gråta på plats.

Imorgon kommer Lillasyster och Storebror hem.

Imorgon.

På det igen.

Vi skulle mötas vid ringen på Stockholms C. Strax efter 5. Tokigt val plats eftersom vid den tiden är det sjukt mycket folk vid just den platsen. När jag kommer dit så börjar jag spana runt, kommer inte ihåg riktigt hur han såg ut på fotot på dejtingsidan, men så ser jag någon som kan vara han och tänker: hm, detta kan bli trevligt! I samma sekund är det någon som knackar mig på axeln och där står en jättekort kille, inte med samma glimt i ögonen som på bilden och jag fattar direkt att han är inget för mig. Ytligt av mig. Javisst.

Men bion var i alla fall bra.

Det kommer en morgondag

Äntligen hemma. 12 timmar på jobbet känns. Dispyten med pappan likaså. Längtan efter barnen gör sig extra påmind eftersom jag pratade med dem ikväll. Storebror glad. Lillasyster ledsen.

Men det finns roligheter också. Som bio imorgon till exempel. Med Läraren. 

Ta bort dagen ur kalendern!

Återigen går jag på pappans konstigheter. Att jag aldrig lär mig. Jag blir så trött på mig själv. Jag trillar i fällor, samma fällor, hela tiden. Usch!

Jag förstör för mig själv och jag förstör för pappans och min realation.

Idag är ingen rolig dag.

Fan.

Stor sorg

Jag har tidigare sagt att jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid att inte ha mina barn hos mig på heltid. Aldrig någonsin. Vilket fortfarande är sant, men känslan har blivit annorlunda. Idag känner jag istället en stor sorg för att jag inte har barnen hos mig. För att jag inte alltid får dela deras vardag. För att jag missar så mycket av dem och även i framtiden kommer att missa så mycket av deras liv.

Jag känner också en stor sorg för att när barnen är hos mig så är jag så trött. För det är slitsamt att vara själv med två små barn 7 dagar i sträck. Att ha ansvar för mat, städning, läggning, hämtning och lämning, tvätt och allt det som måste göras för att livet ska gå runt, är tungt. Allt det trötta gör att leken, gemenskapen och myset tillsammans med min älsklingar får stryka på foten på ett sätt som jag ständigt har dåligt samvete för.

Jag antar i och för sig att mina känslor inte är unika utan att det trötta finns i varje småbarnsfamilj, oavsett om man som förälder lever ensam eller tillsammans som par.

Men ändå. Stor sorg.

Sjukstuga

Lillasyster har varit sjuk idag. Hög feber, vägrat äta och jag har fått truga i henne så mycket vätska det bara går eftersom lilla damen helst skulle hoppa över det flytande också. Synd om henne har det varit idag.

Och eftersom jobbet pockar på så har morgondagen trixats ihop genom att snälla, snälla mormor är hemma med Lillasyster. Samtliga inblandade är nöjda och glada.

Lärardejt

Tänkte att ni skulle få vara med från början denna gång.

Nästa vecka ska jag på dejt. Killen, som vi kan kalla Läraren (eftersom han är lärare), är 35 och han har hittat mig på dejtingsidan jag är med på. Ser trevlig ut på bild, ingen supersnygg kille utan en helt vanlig kille. Ser snäll ut också. Det är bra.

Han och jag ska gå på bio tillsammans. Lite fjortisaktigt, för man kan ju inte prata då, så hur ska vi få koll på om vi känner varandra? Fast vi ska kombinera med en fika så det känns ok ändå.

Är han stora kärleken, kom ihåg, ni hörde det först!

Med nyladdade batterier

Härligt har det varit. Sol 6 dagar av 7. Glada barn som har badat så att de sett ut som russin och huttrat sig blåa om läpparna. Och att se lyckan i deras ögon har varit fantastiskt. Speciellt när Storebror kom på hur armtag fungerar tillsammans med bentag så pass bra att armpuffarna numer är ett minne blott. Eller när han fick till ett dyk som inte gjorde ont i magen.

Lillasyster är mer vild än tam i vattnet. Hoppar utan att tveka från kanten, dyker på huvudet, simmar under vattnet långa sträckor, gör kullerbyttor från kanten. Ibland skrämmer hon livet ur mig och jag får, som sig bör på en 3-åring, vara tokigt alert intill henne. Men glädjen hon utstrålar när hon badar gör allt vaktande i världen värt det. Många gånger om.

Och jag har hunnit andas, från vardagen och dess stress. Och där helkroppsmassagen var som pricken över i:et för total avslappning.

Pass, pengar och p-piller…

Jag säger bara:

SEMESTER!

Stolt Lillasyster berättar

På dagis idag till en av dagiskompisarnas mamma:

Vet du, min storebror, han är 6 år ooooch dåååå e han jättestor. Han kan faktiskt torka sig själv i rumpan när han har bajsat!

Karriär med småbarn – går det?

Det ÄR mycket just nu. Jag är överhoppad av jobb såsom jag aldrig varit. Någonsin. Jag balanserar på gränsen till vad jag klarar av. Jag vet att det är så.

Men samtidigt, har jag sjukt roligt. Jag njuter av varje hektisk sekund som jag befinner mig på jobbet. Jag njuter av allt ansvar jag har fått. Jag njuter av att vara i centrum, att andra lyssnar på mig. Jag njuter av att jag får bestämma. Jag njuter av att jag gör ett bra jobb. Det är på jobbet jag är som lyckligast just nu. Där känner jag att jag lever. Intensivt.

Storebror och Lillasyster får i viss mån betala för att jag jobbar så mycket. Tålamodet tryter. Tröttheten tar över. Men jobbperioden är dock begränsad. Projektet är slut i början av november. En månad kvar.

Och vet ni. På lördag sticker jag och barnen till Turkiet tillsammans med en hel hög av släktingar. En vecka med sol och bad, charteruppträdande och all inclusive.

Där ska jag andas.