Här och nu. Lägesrapport.

Nu har min resa påbörjats. Två samtal hos psykologen har resulterat i att jag förstår att jag inte mår bra. Och att jag inte gjort det under lång tid. Flera år kanske. Visst har det funnits glädje och lycka, men om jag skulle slå ut ett medelvärde så hamnar jag nog under en nivå vad som jag själv anser vara normalt och ok.

Jag har sjukt höga krav på mig själv. Att vara en bra mamma för mina barn, ge dem en bra grund att stå på, är så oerhört viktigt. Det viktigaste av allt. Allt annat hamnar efter. Men kanske behöver inte nivån ligga där den ligger. Kanske räcker lite mindre, utan att jag för den delen blir en dålig mamma. Men vad är rimligt? Vad är bra? Jag sneglar på andra föräldrar för att få se hur andra har det och ser glada fotbollsmammor, lekandes pappor och välstädade hem. Det gör inte min egen balansgång lättare.

Därutöver vill jag också prestera på mitt jobb. Vara duktig, synas, få beröm och bekräftelse. Jag vill bli någon.

Jag vill också vara en bra tjej, rolig, någon som man kan lita på. Inte en tjej som deppar ihop, grinar och tycker synd om sig själv.

Ja, ni hör ju. Det här går inte ihop någonstans. Det måste bli annorlunda.

 

Räcka till.

Jag räcker inte till för mina barn. Jag räcker inte till på mitt jobb. Jag räcker inte till för mig själv.

Hur sjutton gör ni andra för att få ihop det?

Historien på mitt nya jobb.

Jag började nytt jobb i slutet av förra året. Ett relativt litet företag, där jag är projektledare över ett fåtal personer, men desto fler kundorienterade projekt. Anledningen att jag tackade ja till jobbet var att jag saknade utmaningar på mitt gamla företag, att karriärstegen lutade alltför flackt, lokaliseringen och att jag blev smickrad över att jag blivit head huntad.

Som projektledare är jag mycket entusiasmerande, driven, lyhörd och mån om att mina medarbetare har det bra. Mina svagheter är att jag inte gillar konflikter, jag tycker det är jobbigt, och svårt, att vara hård då det närmar sig deadline och jag behöver kräva mer av mina medarbetare för att de ska leverera på tid.

På mitt gamla jobb har jag blivit mycket uppskattad för mina projektledaregenskaper, jag har fått befordringar och utnämningar, och jag har också många kollegor som numer är mina vänner även privat. Så när jag började mitt nya jobb gick jag in med den kanske naiva inställningen att ”alla gillar mig” och ”jag är duktig på det jag gör”. Och så blev det precis tvärtom.

Såhär i efterhand, snart 10 månader sedan jag började, kan jag se att min första dåliga tid på jobbet har berott mycket på att en av medarbetarna, som sökte det jobbet jag fick, som också är en mycket stark inofficiell ledare har påverkat gruppens inställning till mig. Hennes åsikter har blivit deras lag. Där skitsnack har varvats med att jag inte blivit medbjuden och tillfrågad på lunch eller fikaraster. Där min kompetens blivit ifrågasatt inför kunder och kollegor. Där information inte lämnats till mig bara för att jag ska framstå som okunnig.

Såklart förstår jag också min egen del i att det blivit som det blivit. Hur jag klampat på med mina kunskaper från det stora företaget och skulle implementera det i det lilla. Min önskan att styra upp i projekten som krockat så brutalt med forskningsmentaliteten. Jag förstår det.

Nu har den ”dumma” kollegan slutat sedan några månader tillbaka och det börjar hända saker på jobbet. Bra saker. Men det är också först nu som jag förstår hur hårt detta har tagit på mig. Hur detta har bidragit till stor del till att jag mår som jag gör just nu. Hur min självkänsla och mitt självförtroende rasat i botten.

Samtidigt är det fascinerande att en person kan påverka en grupp på detta vis. Och jävligt underligt att det kan tillåtas så pass länge som det tilläts.

Första steget taget.

Psykologen satte samma diagnos som jag själv har satt. Depression. På ett sätt är det skönt att vi tycker lika hon och jag, att jag blivit bekräftad i att jag mår dåligt. På riktigt. Att det inte är något tramsgnäll jag håller på med utan att jag faktiskt har en tuff period.

Utan att jag bad om det fick jag också några handfasta råd för att inte hamna längre ner och istället kunna vända skutan åt rätt håll;

Rutiner. A och O. Men inte för hårda saker. Jag ska klara av dem. För mig gäller just nu:
• Då jag kommer hem från jobbet får jag inte sätta mig i soffan och slå på tv:n och försjunka ner i apatin utan i stället i 30 minuter göra något i hemmet. Jag har valt att jag ska laga mat till mig själv och äta den vid köksbordet. Därefter får jag se på tv om jag vill.
• Ligga i sängen senast klockan 10. Jag behöver min sömn och jag somnar också lätt om jag bara lägger mig och läser några sidor i min bok.

Två små rutiner. Jag börjar så.

En dag i taget.

I morgon är det min första tid hos psykologen. Gudarna ska veta att det behövs nu. Får jag tippa själv kommer jag klassas som deprimerad. Jag har de klassiska symtomen; överjävligt trött, energilös (stundtals apatisk), glädjelös och ser ingen förändring på hur jag mår inom en överskådlig tid. Det ända som motsäger sig att jag skulle vara deprimerad är att jag just inser det själv.

Jag känner mig mycket dubbel i hur jag mår. Utåt sett visar jag upp en glättig fasad, där galna och roliga fasebookupdateringar varvas med ett glättigt yttre på jobb och med vänner. Det gör att jag känner mig falsk, inte sann, men samtidigt förstår jag att detta beteende håller mig över ytan. Nackdelen är att få verkligen vet hur det är, vilket minnimerar hjälpen runt omkring. På det här viset så måste jag styra upp min egen ensamhet, fixa att jag inte blir själv en helg utan barnen, vilket är skitsvårt att göra i dagsläget.

Jag hoppas så att hon jag ska träffa i morgon är bra och att hon har några konkreta råd att ge mig så att jag tar mig igenom veckorna till nästa gång vi ses.

På fredag är de hos mig igen.

Två veckor utan barnen. Idag, tillsammans med allt det andra, gör det fysiskt ont i mig av saknad. Idag går jag sönder inuti.

Nu är det dags.

Det märks att jag lever på gränsen just nu. En liten händelse kan lätt svepa mig över kanten. Till fel sida. Från glad till ledsen i samma hastighet som en racerbil.Det är därför bra att jag fått en första tid hos en psykolog.

Förra gången jag gick och pratade gick jag i nästan ett helt år. Det var i samband med att jag skilde mig och då behövde jag en ventil där jag kunde gråta ut all min ångest, ta på all min ilska som kom i omgångar och för att jag helt enkelt skulle överleva förlusten av att ha mina barn varannan vecka och inte på heltid. Den gången handlade det om att jag skulle ta mig igenom skilsmässoprocessen och komma vidare ut i singelvärlden och som ensamstående med två barn.

Nu handlar det om något annat. Nu handlar det om mig. Bara mig. Det finns lite att jobba med. Nu är det dags.

När glädjen försvann.

Idag slog det mig. Att jag faktiskt inte mår bra. Att jag behöver hjälp.

—

I helgen har jag haft en fantastiskt rolig helg tillsammans med mina vänner. Det har varit fest, skoj och aktiviteter i en salig blandning. Från fredagseftermidagen till söndagseftermiddagen. Så kom tystnaden efter allt det roliga och jag dök rakt ner i mörkret. Ensamheten kom som ett brev på posten. Ledsenheten kändes men kom inte riktigt fram genom allt skydd. Och precis såhär är det för mig och har varit länge; jag måste fyllas med aktiviteter för att hålla mig över ytan, gör jag inte det hamnar jag i det apatiska, det svarta.

Så idag på jobbet. Stegen är tunga för att överhuvudtaget ta mig in. Väl på plats så orkar jag inte ta mig för någonting av vikt. Bara sitter av tiden. Kombinationen av att inte göra något och känslan av så många måsten i arbetet gör att jag känner mig dålig och illojal. Styrkan för att komma igång finns inte. Inte ens i närheten.

—

Istället googlar jag. Och tur är väl det. Mina symtom stämmer överraskande(?) väl in på nedstämdhet/depression alternativt stress/överarbetad. Mera googling och trådar utslängda för att få hjälp. Jag hoppas att jag får tid snabbt.

Äntligen en bra dag på jobbet.

En utmärkt jobbdag har passerat, vilket är skönt eftersom jag under en tid haft svårt att engagera mig på mitt jobb. Nu känner jag att energin på jobbet är på väg tillbaka och det gör mig glad.

Jag började på nytt jobb i slutet av förra året, där jag kom in i det lilla företaget med erfarenheter från det stora. Bara det var en chock, dessutom var området nytt för mig och det var mycket jag skulle lära mig. Uppe på det var det dålig stämning i min grupp som jag skulle projektleda, där en av medarbetarna uttryckligen ville ha den tjänst jag fått. Att säga att det första halvåret varit tungt är en underdrift minst sagt. Det har varit skittufft, och är det stundtals fortfarande. Mitt självförtroende som projektledare har också fått sig en rejäl törn där jag behövt ifrågasätta mina metoder och ifall jag är lämplig att vägleda folk.

Men idag har det varit en bra dag!

Det är lättare att vara arg.

Idag kom tårarna när jag steg av bussen på min väg mot jobbet.  Jag har saknat mina tårar i den här processen. De har liksom inte kommut ut och förbi mitt pansarskal jag satt upp omkring mig som ett skyddshölje. Så nu äntligen är de på väg. Det är bra. Men det gör ont också. Som sagt förut: ”Det är lättare att vara arg.”

Någon, jag och självheten.

Idag träffades vi och pratade. Bra prat. Om det som varit och varför. Kärleksfullt på ett sätt. Men även en del sanningar levererades som kändes både för mig och för honom. Värst för mig var när han berättade att han inte längre är attraherad av mig. Oj, oj den jävlar anamma tog skruv rätt in i hjärtat.

Nu är jag hemma. Tillbaka i soffan. Ensamhetens soffa. Nu sjunker jag ner i självömkan och tycker synd om mig själv för att jag är själv, själv, själv. Där inga sms kommer att plinga i telefonen, där ingen kommer att stryka mitt hår, där ingen kommer att kyssa mig intensivt.

Det är inte han jag saknar. Vårt uppbrott är bra. Det är någon jag saknar.

Dag tre.

Jag är rastlös, ofokuserad och på ett mycket dåligt humör. Idag är det dag tre vilket, för mig, alltid är den jobbigaste. Nu gäller: autopilot på och bara få dagen gjord.

I en annan tid.

Och i samma ögonblick så saknar jag honom. Hans läppar mot mina. Hur hans kropp följer min perfekt när vi somnar nära, nära. Hur han kan se på mig, med sina vackra ögon med de långa ögonfransarna. Hans sätt att säga till mig: ”Andas, Linda, andas.” när han ser hur stressad jag är. Han vackra röst när han sjunger för mig. Hans hand i min.

Det hade kunnat bli bra. I en annan tid.

The Lovers.

Idag tog det slut. Kärlekssagan. Nu börjar singellivet igen. På gott och ont. Med skratt och gråt.

Det var mitt val att gå. Kanske borde jag varit tydligare där och då att min gräns låg så nära som den faktiskt gjorde. Då kanske han lättare skulle förstå att dagens händelse bara var det som fick min redan fyllda bägare att rinna över.

Vi ska prata han och jag. Om det som varit och hur det blev. Det känns viktigt för mig att få ett bra avslut, dels för att jag fortfarande tycker om honom, men också för att vi kommer att mötas igen eftersom vi har gemensamma vänner. Och gemensamma vänner vill jag fortfarande att vi ska ha.

Min tid med honom har lärt mig en hel del. Hur det känns att vara galet förälskad med pirret i magen och att inte kunna tänka på något annat än honom. Jag har också lärt mig att sätta mina villkor för vad som är jag. Var mina gränser går. Och så har jag för första gången någonsin litat på min magkänsla innan jag har blivit överbevisad om att den är korrekt.

Jag har mycket att tacka honom för och jag är glad för att vi fick denna tid tillsammans även om det slutade som det gjorde.

Den här dagen suddar vi bort. Okey?

Idag har mycket som kunnat gå fel gjort så också. Materiella saker. Men dock skapar det problem.

Som elfelet som upptäcktes idag vid installation av ny spis. Jag förstår inte vidden av problemet mer än att någon elektriker behöver komma hit, mäta och göra rätt. Jag förstår däremot att det kan komma att kosta, både i tid och i pengar. Där det första är något jag inte har just nu och det andra använder jag mycket hellre på att göra fint i mitt kök.

Tiden. Jag är stressad för jobbet som börjar på måndag igen. Där en strategiplan ska trollas fram till på onsdag. Det korta varslet gör mig galen, trots att jag ändå vet att det är såhär det är. I ett annat liv hade jag tyckt att det var ok, till och med kul, men nu, ja, jag vet inte. Tillsammans med elen, som också bara måste lösas eftersom jag nu står helt utan spis och mikro, rinner bägaren över.

Idag önskar jag att jag haft en axel att luta mig mot. Att kunna gråta ut i någons famn. Att jag inte behöver ta alla beslut själv och där jag inte behöver ta kommandot över allting.

Magkänsla.

Min magkänsla har följt mig genom åren. Den är tydlig och den är stark. Dock har jag aldrig vågat lita på min magkänsla fullt ut, bara fått bekräftat i efterhand att den varit korrekt. Nu är det dags att göra det omvända.

Bekräftelseloop from hell.

Jag söker bekräftelse. Hela tiden just nu. Ibland får jag den, oftast inte.

Mitt beteende är inte sunt, jag vet det, men jag fastnar i bekräftelseloopen titt som tätt. Det vettiga vore att släppa taget och se vart resan för mig.

Åtta år.

Idag fyller du 8. Och jag älskar dig så att mitt hjärta kan spricka. Din pliriga blick när du gjort något bus, ditt stora långa lockiga hår, ditt leende som lyser upp i hela ditt ansikte, ditt snälla kärleksfulla sätt. Allt detta och mycket mer därtill gör att du är den finast pojken i hela världen.

Jag är så glad för att du valde att komma till mig!

Kommer jag någonsin läka?

Återigen pratar vi han och jag. På ett bra sätt. Vi är snabbt och smidigt på samma planhalva och livet känns lättare.

Sen vill inte tekniken och missförståndens väg blir större och större. Min ilska växer sig lika stor och med samma hastighet som sms borde ha och känslan av att återigen bli lurad ligger som en fet klump i magen. Teknikstrulet löser sig i alla fall tillslut och allt får naturliga förklaringar, men jag sitter ändå här med den äckliga känslan av att bli förd bakom ljuset.

Lurad. Det värsta för mig.  Att bli lämnad, att han inte längre skulle ha några känslor för mig kan jag fixa, men just lurad och ljugen för, där brister det för mig. Jag kan inte hantera det.

Och det är en stor sorg som dyker över mig. En ledsenhet över att min tillit raseras på några få ynka sekunder. Och jag undrar för mig själv ifall jag alltid kommer att vara såhär rädd för att bli lurad, ifall såren aldrig kommer att läka utan bara rivas upp så snart något påminner det minsta.

3,5 år sedan. Det är lång tid. Jag har för länge sedan förlåtit pappan. Han är numer min vän. Men såren de ligger kvar.

Stå för vad som är jag.

Jag tänker mycket på rätt och fel just nu. Hur jag gjort tidigare i andra förhållanden, vad som varit bra och vad som varit dåligt. Ett återkommande problem för mig är att jag, trots att jag förespråkar (och faktiskt kräver) öppenhet från den andra har själv svårt med just den biten. Är allt frid och fröjd så är det såklart lätt, men när det inte är det, när det är saker som gnager som behöver komma fram och ut, då är det svårt.

Hur livet än fortskrider, vill jag ändra mig, stå för vad som är jag. Prata om det jobbiga utan att, och innan, det finns några färdiga svar.